SLUT, THE END, FIN, SCHLUß

Detta är mitt sista inlägg på den här bloggen. Jag är inte längre berlinbo. Det känns på sätt och vis lite hemskt. När jag gick omkring i mitt fina område sista dagen fick jag nästan tårar i ögonen. Men nu ska jag bo i en praktiskt 70-talsfunkislägenhet i Lund istället, med min man som blir min sambo-make. Det blir fint det också! Och Berlin ligger kvar.

Till skillnad från Marlene Dietrich kan jag inte påstå att jag har en resväska kvar i Berlin, för jag tror verkligen att jag fick med mig allt. Däremot så har staden kvar en bit av mitt hjärta, och det var väl antagligen det som die Dietrich sjöng om, egentligen...

Tur att Berlin ligger kvar. Det är lätt att åka ner och hälsa på den!

Tentatider

Idag skulle jag ha svenskapratarlunch på Freie Universität med E & J. Det är där jag sitter ibland, på filologiska biblioteket på FU, för att komma hemifrån och för att få tillgång till lite vettiga böcker och tidskrifter. Men inte idag, skulle det visa sig. Det är nämligen tentatider. Och i tentatider behöver studenter råplugga och tillgång till böcker. Tydligen till alla böcker. För under tentaperioden får allmänheten inte tillgång till det allmänna biblioteket, utan bara studenter och anställda. De har vakter. Man måste visa upp kort på att man är behörig.

Eftersom jag inte hade något kort satt jag istället på en bänk och excerperade i godan ro tills det blev lunchdags.

Kanske vore detta något för humanistkåren i Lund, som irriterar sig på att när de väl masar sig till SOL-centrum vid lunchtid så sitter det redan sedan flera timmar tillbaka juridik- och ekonomistudenter vid alla studieplatser...

Artighet

Igår, hemma hos G & K, pratade vi om artighet och oartighet. Om svensk oartighet och artighet, och om tysk oartighet och artighet. Och lite om nederländsk också. I början hade G varit förundrad över att K var så oartig när hon beställde på restaurang: hon sa ju inte "tack" en enda gång!

Detta är lite svårt när man som svensk kommer till land som har bitte eller please eller liknande. Det går nämligen inte att översätta rakt av. Då kan det bli rent oartigt.

Och bara för att man säger bitte här titt som tätt betyder inte att man som svensk tycker att alla andra är vansinnigt artiga. Iaf inte när man väl kommit förbi att man blir niad och Frau-ad... En svensk som ska be om hjälp säger ofta (iaf om svensken är jag) ungefär såhär: "Ursäkta mig, jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig", eller "Du skulle inte vilja hjälpa mig?". Här förekommer en hel hög med förmildrare som gör att det man begär inte är så mycket något man begär som något man skulle kunna bli erbjuden om allt går väl. Den första varianten verkar väldigt svår på tyska, jag har problem med att ens fundera ut hur man skulle säga. De flesta, när jag har tjuvlyssnat, verkar helt enkelt säga "Detta vill jag, bitte". Ungefär. Och den negativt formulerade frågan ska vi inte prata om. Jag har hört mig för lite, och den verkar bara ha de negativa konotationer som den kan ha även på svenska om den ställs med lite överseende tonfall till ett butiksbiträde som inte har märkt att man har väntat i tio minuter.

Så svenskar är nog inte så oartiga. Vi har bara andra strategier och förväntningar än de som talar "please"-språk.

Att flytta

Jag tror att jag har gjort det mesta som ska göras inför flytten.

Jag har meddelat banken att jag flyttar, jag har mejlat polisen att jag flyttar, jag har sagt upp ca tusen olika abonnemang efter att ha klurat ut vad kontraktstyskan hade att säga om uppsägningstid, jag har gett blommor till snälla professorer och jag har varit social. Tyvärr har jag inte jobbat så mycket.

Jag har också packat och packat och packat. Det är nästan klart nu. En kastrull är kvar i köket, och jag behöver klura ut vart vår återvinningstunna har tagit vägen så jag kan slänga min återvinning. Man skulle kunna argumentera för att jag skulle kunna strunta i att vara duktig såhär på sluttampen och slänga återvinningen i den vanliga soptunnan. Det är helt riktigt, det kan jag. Men jag har redan fyllt 2,5 soptunnor med resten av mitt skräp, och det är nästan en vecka kvar tills sopbilen kommer...

Från Keinberliner

Jag var väldigt orolig för besiktningen av lägenheten. Detta är trots allt Tyskland, och det finns Regler. Regeln för att flytta ifrån en lägenhet verkar vara som följer: Om du har bott i en lägenhet sex månader eller mer så måste en fackman måla om alltihopa. Nyligen mildrades regeln till att man får lov att måla om själv om det görs fackmannamässigt. Eftersom jag inte är fackmannamässig och inte har lust att punga ut en massa pengar, och dessutom har borrat i väggarna var jag naturligtvis ganska orolig för just den punkten. Faktiskt så orolig att alla skavanker liksom har hoppat ut från väggarna och anfallit mig. Men den tyska regeln var inte så tysk. Det viktiga var tydligen att det såg okej ut. Inte att det faktiskt blev ommålat. Jag är förvirrad men lättad.

Det betyder att jag får tillbaka hela min deposition - som betalades i en kurs som var 9 kr/€ och återbetalas som 11kr/€... Räknas det som valutahandel..? - går rätt in i australienresan. Puh!

Dessutom har jag hört ryktas att tysk flyttstädning, till skillnad från svensk, inte innebär att man ska kunna äta från golv, väggar och toastol. Det ska bara se bra ut på ytan. Plötsligt känns allting mycket enklare.

Slutet är nära

Nu har det varit så där länge sen jag skrev igen.

Det beror på en massa saker. En sak var att det var juluppehåll och jag var i Sverige jäääääättelänge, eller i alla fall några veckor. Det kändes länge. Sedan gifte jag mig och flög till Tyskland igen.

Eller ja, det var ju förstås T och jag som gifte oss. Mys, champagne och god mat. Lugn och ro och skönt.

Efter det har det itne direkt varit lugn och ro, och det är en annan sak som har gjort att jag inte har skrivit. Jag har jobbat som en liten blå, och bloggen fick stå tillbaka. Helt enkelt.

Men nu så! Nu är nämligen slutet nära, och jag tänkte skriva om det. Det finns nämligen en såm väldig massa saker att sakna med Berlin! Och en del saker att längta efter med härifrånflyttandet. Det här är saker som jag kommer att sakna och saker som gör det tråkigt att flytta:

1) De otroligt roliga och utvecklande seminarierna som har påmint mig om varför jag har det här jobbet, vad som är poängen liksom.
2) De otroligt roliga vännerna, nya som gamla.
3) Att äta Frühstück en hel dag för att sedan smita iväg på en loppmarknad.
4) Min tyska, som äntligen börjar låta lite okej, men som nu med all säkerhet kommer att schangsera (hur, hur, hur stavas det ordet? Är det släkt med genre - "gensera"? Eller är det "sjangsera"?).
5) Skojiga stadsdelar med skojiga restauranger och skojiga barer och skojiga gallerier och skojiga butiker.
6) Klöße.
7) Och så många mer saker att jag inte kan räkna upp alla och det skär i mig att tänka på det.
8) En ovanligt välfungerande lokaltrafik.

Sånt jag inte kommer att sakna är:
1) Alldeles för litet utrymme för inköpen att ligga efter att de passerat kassan på Aldi.
2) Att lägga pengarna i den lilla skålen istf i folks hand.
3) Arga människor som skäller.
4) Att bli kallad Frau Karlsson.

Sånt som ska bli roligt när jag flyttar hem:
1) Att vara sambo med min make.
2) Att ha en vettig (dvs fungerande) uppvärmning av mitt hem.
3) Att inte behöva fundera ut innan jag pratar precis vad jag ska säga för att få alla ändelser någorlunda rätt.

Sen så får jag ju dras med Skånetrafiken, men det är smällar man får ta, tror jag.

Just nu är mitt hem upponervänt: det står ett gäng färdigpackade lådor i arbetsrummet, och vardagsrummet, badrummet och köket väntar på att bli nedpackade. Och alla lampor. Jag fattar inte var alla grejer kommer ifrån. Jag vill bara slänga och slänga. Men det verkar vara användbart och bra det mesta, eller saker som jag faktiskt gillar. Jag har ingen aning om hur detta gick till.

Det ska bli väldigt tillfredsställande att flytta alla mina lådor, alla mina utspridda boenden och hem, till ett ställe. Mycket kommer att slängas, en del ska säljas och resten sparas och förhoppningsvis användas. Men framför allt skall allt vara på ett och samma ställen. Det känns lite granna som att vrida fram skärpa i en kikare. De senaste 2,5 åren, både tiden i Lund och tiden här, har "hem" varit ett komplext begrepp. Det har alltid varit nånstans som jag har varit på väg till, det har aldrig varit där jag har varit.

Från och med lördag kommer det bara att finnas ett hem.

Jul! Jul! Juuuuuuuuuuuuuuuul!!!

Tysk jul är helt enkelt lite mer jul än andra jular. Så nu när vännerna M&F är på besök passar vi på att gå på Weihnachtsmarkt, eftersom det sedan den 24 november är Weihnachtsfest i Berlin. Det betyder att det finns julmarknader överallt, att man kan köpa Glühwein i varje gathörn, och att de kanderade äpplenas tid är här. Eftersom jag av princip inte äter saker som är så röda (rödare än dansk korv for crissakes!) blir det inga kanderade äpplen för mig, men de är vackra att titta på.

Från Keinberliner

Skillnaden mellan julmarknaderna i Berlin och många andra julmarknade jag varit på är att väldigt mycket av grejerna faktiskt är fina! Och jag fick mig faktiskt ett par julklappar... Tyvärr kunde inte T vara med, för han tentapluggar. Vi - i synnerhet jag - saknade honom!

Från Keinberliner

Sedan styrdes kosan mot KaDeWe, eftersom jag och M var på jakt efter extravagant julpynt. F var mest intresserad av avdelningen bredvid julpyntet, hifi-avdelningen, full av stereoanläggningar så bruslösa att man blir tårögd. Tydligen. Själv är jag mer visuellt än audio-orienterad, och märker inte sådant. Så medan han fantiserade om €60 000-anläggningar våndades jag och M över hur mycket julpynt man kan köpa och fortfarande förbli inom moralens gränser... Mindre än vad vi köpte, kom vi fram till. Och kanske, kanske måste jag göra ytterligare ett, litet, inköp. I förebyggande syfte. Nästa jul bor jag ju inte i Berlin. Tänk om det inte finns fina glaskulor i Sverige!!! Och med tanke på hur utbudet på tex Åhléns eller NK brukar se ut, är det faktiskt inte ens osannolikt!

Något man ska göra om man är i Berlin vid den här tiden är att kolla på all belysning! Finast är nästan Unter den Linden, men Tauentzienstraße, där KaDeWe ligger, ligger inte långt efter. På vissa av sidogatorna har man också gjort en insats. Hur de tänkte här är emellertid oklart. Eller så är det bara min fantasi det är fel på...

Från Keinberliner

En av höjdpunkterna för dagen var dock av betydligt mindre konsumistiskt slag. I julmarknadens centrum ligger nämligen den underbara Gedächtniskirche. Både den gamla och den nya. Vi avnjöt båda i stillhet, i synnerhet den nya. Det är få ställen i Berlin som är så vansinnigt rogivande.

Från Keinberliner

Jaktlycka

Jag har en längre tid kikat efter en handbagageväska som är en nätt liten historia där jag kan få med mig ett litet ombyte eller två och datorn. Idag lokaliserade och inhandlade jag det perfekta exemplaret! Den har till och med ett särskilt fack för datorn. Och - inte minst - den matchar min handväska!



Sedan åkte jag till Kreuzberg, åt tapas och mumsade i mig en frozen strawberry tequila.

Livet kan vara sämre.