Jag är nöjd.
Ett tag nu har jag varit lite bekymrad över var jag ska få vettig mat ifrån. I min närhet har jag nämligen bara Aldi (billigt men märkligt utbud - halva butiken är full av julkakor) och de enda andra mataffärer jag har lyckats lokalisera so far har varit ganska små ställen med litet och märkligt utbud.
Men idag hittade jag AFFÄREN. Som en del av er kanske vet är många tyskar väldigt gröna av sig. Som i miljöpartiet-stickad-kofta-och-birkenstock-gröna. Detta innebär att det finn en massa Ökoläde (alltså ekollogiska butiker) här och var. Och idag trillade jag över en, inte alls långt ifrån där jag bor. Och de hade ALLT. Och lite till. Och massor med ekologiska viner. Och mumsig müsli. Och enormt ostutbud.
Jag misstänker att det är en Luxusökoladen, för det blev lite dyrt. Men så köpte jag också en bit ekologisk parmesan och lite färska tortellinsar med pesto i. Det kostar ju en arm, minst.
Men jag är nöjd! Riktig mat!
Mums!
fredag 9 november 2007
torsdag 1 november 2007
Minnesmärken och glömskemärken
Nittonhundratalet är väldigt påtagligt i Berlin. Jag är alltför dålig på tysk historia för att kunna läsa av staden ordentligt, men en del grejer i den europeiska historien är ju ändå på det hela taget omöjligt att ha missat. Världskrig, murar, bombningar. Sådana saker.
Berlin är en stad av minnen och av glömska. Å ena sidan har man bevarat byggnadsmärken som Gedächtniskirche, kyrkan vid Zoo som man valde att inte återställa, utan behålla i sitt sönderbombade skick när man började försöka bringa ordning i Berlin efter andra världskrigets slut. Istället för att renovera tornet fixade man till det hjälpligt och gjorde det till ett minnesmärke över hur sönderbombad staden faktiskt var. Det är svårt att tro på bilderna när man ser dem. Det finns också minnesmärken som Den okände soldatens grav och ett enormt minnesmärke över de ryska soldater som dog i slaget om Berlin. Vill man se riktiga ryska tanks ska man gå dit. För några år sedan hade jag kunnat tala om vad det var för sort. Nu var jag mest fascinerad av hur larvbanden ser ut i verkligheten.
Ett av de allra mest fantastiska monumenten i staden är det förhållandevis nya minnesmärket över Förintelsens offer. Det är fantastiska block av kanske betong, som står på rad, och så böljar liksom marken inunder, så när man går emellan dem försvinner man ibland mellan blocken. De ger mig panikångest, och det är det inte mycket som gör. De där blocken har en mycket ironisk historia. De är behandlade med en beläggning för att de ska tåla tidens tand och framför allt vatten och frostsprängningar. Det företag som först kontrakterades för att göra arbetet fick inte lov att genomföra det, för det framkom att det var ett dotterbolag till det kemiföretag som en gång i tiden tillverkade Cyklon-B… Och det ansågs förstås högst olämpligt. Ett annat företag fick uppdraget istället. Nu gjorde de inte något vidare jobb, utan stenarna vittrar sakta…
Så, å ena sidan minns man. Å andra sidan gör man allt för att bygga bort, låtsas bort, delar av historien.
I Potsdam, precis där som man åker över Lange Brücke från stationen in till stan, där som det är som mest trafikerat, där låg en gång ett slott. Slottet hamnade i vägen för bomber under kriget, och försvann. Nu är där istället en flerfilig motorväg. Den ska rivas, och slottet ska återuppbyggas. Återuppbyggas ska även det slott som en gång stod där som Palast der Republik numer står. Än så länge står. Palast der Republik var partiets byggnad under öst-tiden, och hela tiden öppet för folket, med ett rikt kulturliv, teaterscener, konserter mm. Det var ett väldigt älskat hus. Efter murens fall lät man det förfalla några år, och nu river man det, trots protester. Men det hade blivit så förfallet att det nu knappt finns något rimligt alternativ. Men det går inte fort. Man måste riva mycket långsamt, eftersom Berlin är byggt på sand. Ni vet vad som händer med sand om man gräver? Den börjar flytta på sig. Och tvärs över gatan står Domkyrkan… Som man gärna vill ha kvar. Så så snart man tar bort lite när man river måste man fylla på. Med sand. Så att inte byggnaderna runt om ska rasa. Det går oerhört långsamt.
Rivandet och byggandet är förstås politik. Vissa saker ska vi minnas, andra ska vi glömma. Själva muren höll på att försvinna helt och hållet i ett huj, innan man kom på att det kanske var en viktig del av historien att inte göra sig av med. Nu finns det små stycken kvar lite hr och var i staden. Den här strategin användes även av den forna öst-regimen. I Potsdam, som var en sorts symbol för Weimarregimen, lät man högt uppsatta partikamrater bo. Man försökte göra om staden till en politisk högborg. I Golm precis utanför Potsdam, där jag arbetar, låg den spionhögskola som snabbt flimrar förbi i början av De andras liv (min arbetsplats, faktiskt!). Enligt uppgift är den landsbygd som är Golm bebodd av forna DDR-spioner. Palast der Republik är förstås byggd över slottsruiner av en anledning.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag tycker att det är svårt att acceptera att man ”bygger bort” historia. Att man river byggnader bara för att de inte ska påminna om det som inte passar den rådande regimen. Men samtidigt kan jag förstå att man vill skyla över vissa saker som är svåra sår. Förträngning är en kraftfull lösning.
Men oavsett vad man tycker finns det mycket att se, mycket att lära sig av och besöka. Från både Weimartiden, Tredje riket, DDR-tiden och tiden efter sammanslagningen. Och jag måste läsa fler historieböcker.
Berlin är en stad av minnen och av glömska. Å ena sidan har man bevarat byggnadsmärken som Gedächtniskirche, kyrkan vid Zoo som man valde att inte återställa, utan behålla i sitt sönderbombade skick när man började försöka bringa ordning i Berlin efter andra världskrigets slut. Istället för att renovera tornet fixade man till det hjälpligt och gjorde det till ett minnesmärke över hur sönderbombad staden faktiskt var. Det är svårt att tro på bilderna när man ser dem. Det finns också minnesmärken som Den okände soldatens grav och ett enormt minnesmärke över de ryska soldater som dog i slaget om Berlin. Vill man se riktiga ryska tanks ska man gå dit. För några år sedan hade jag kunnat tala om vad det var för sort. Nu var jag mest fascinerad av hur larvbanden ser ut i verkligheten.
Ett av de allra mest fantastiska monumenten i staden är det förhållandevis nya minnesmärket över Förintelsens offer. Det är fantastiska block av kanske betong, som står på rad, och så böljar liksom marken inunder, så när man går emellan dem försvinner man ibland mellan blocken. De ger mig panikångest, och det är det inte mycket som gör. De där blocken har en mycket ironisk historia. De är behandlade med en beläggning för att de ska tåla tidens tand och framför allt vatten och frostsprängningar. Det företag som först kontrakterades för att göra arbetet fick inte lov att genomföra det, för det framkom att det var ett dotterbolag till det kemiföretag som en gång i tiden tillverkade Cyklon-B… Och det ansågs förstås högst olämpligt. Ett annat företag fick uppdraget istället. Nu gjorde de inte något vidare jobb, utan stenarna vittrar sakta…
Så, å ena sidan minns man. Å andra sidan gör man allt för att bygga bort, låtsas bort, delar av historien.
I Potsdam, precis där som man åker över Lange Brücke från stationen in till stan, där som det är som mest trafikerat, där låg en gång ett slott. Slottet hamnade i vägen för bomber under kriget, och försvann. Nu är där istället en flerfilig motorväg. Den ska rivas, och slottet ska återuppbyggas. Återuppbyggas ska även det slott som en gång stod där som Palast der Republik numer står. Än så länge står. Palast der Republik var partiets byggnad under öst-tiden, och hela tiden öppet för folket, med ett rikt kulturliv, teaterscener, konserter mm. Det var ett väldigt älskat hus. Efter murens fall lät man det förfalla några år, och nu river man det, trots protester. Men det hade blivit så förfallet att det nu knappt finns något rimligt alternativ. Men det går inte fort. Man måste riva mycket långsamt, eftersom Berlin är byggt på sand. Ni vet vad som händer med sand om man gräver? Den börjar flytta på sig. Och tvärs över gatan står Domkyrkan… Som man gärna vill ha kvar. Så så snart man tar bort lite när man river måste man fylla på. Med sand. Så att inte byggnaderna runt om ska rasa. Det går oerhört långsamt.
Rivandet och byggandet är förstås politik. Vissa saker ska vi minnas, andra ska vi glömma. Själva muren höll på att försvinna helt och hållet i ett huj, innan man kom på att det kanske var en viktig del av historien att inte göra sig av med. Nu finns det små stycken kvar lite hr och var i staden. Den här strategin användes även av den forna öst-regimen. I Potsdam, som var en sorts symbol för Weimarregimen, lät man högt uppsatta partikamrater bo. Man försökte göra om staden till en politisk högborg. I Golm precis utanför Potsdam, där jag arbetar, låg den spionhögskola som snabbt flimrar förbi i början av De andras liv (min arbetsplats, faktiskt!). Enligt uppgift är den landsbygd som är Golm bebodd av forna DDR-spioner. Palast der Republik är förstås byggd över slottsruiner av en anledning.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag tycker att det är svårt att acceptera att man ”bygger bort” historia. Att man river byggnader bara för att de inte ska påminna om det som inte passar den rådande regimen. Men samtidigt kan jag förstå att man vill skyla över vissa saker som är svåra sår. Förträngning är en kraftfull lösning.
Men oavsett vad man tycker finns det mycket att se, mycket att lära sig av och besöka. Från både Weimartiden, Tredje riket, DDR-tiden och tiden efter sammanslagningen. Och jag måste läsa fler historieböcker.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
