Det finns många nackdelar.
Äntligen. Cohen. Live. Jag har ägnat senaste veckan åt att inte tänka på det, inte haussa upp mina förväntningar, inte hoppas att han ska sjunga just den låten... Men det var svårt förstås. Som att låta bli att tänka på en rosa elefant när man blivit förbjuden att göra just det.
Som tur var uppfylldes de, mina förväntningar. Förstås.
Jag har aldrig sett mig som ett hysteriskt fan, men när Cohen klev in på scen, ackompanjerad av applådåskor, insåg jag hur de där tjejerna som stod längst fram på Beatleskonsterterna i sina fina klänningar med vida kjolar och skrek hysteriskt måste ha känt sig. Jag ville också skrika hysteriskt. Men eftersom jag satt på läktaren och inte var längst framme på scenen, och eftersom resten av publiken var sansad medelålder, som antagligen var med på de där Beatleskonserterna, lät jag bli. Men mina händer pirrade en halvtimme efter konserten av allt klappande. Nära nog.
Cohen är en liten farbror, han ser ut att vara lätt som en fågel, ser ut att stå ostadigt på sina vinglande ben (som tydligen alltid varit lite vinglande), men han hoppar hoppsasteg in på och av scen, han sjunger och sjunger och sjunger, och varje låt är hjärtskärande vacker, varje låt möts efter ett par toner, något ord, av uppskattande applåder som säger "Jaaa, tack för att du valde just den! Det är ju min favorit!". Varenda en.
Det var förstås fantastiskt. Och inte bara Cohen förstås. Musikerna och kören var otroliga, och så mycket mer än ett band - var och en var ekvilibrist, soloartist, glänsande, framhävd. Var och en blev presenterad minst tre gånger - en markering om att detta var en gruppinsats, vi skulle inte tro att vi bara lyssnade på Cohen, vi lyssnade också på var och en av de andra, och han skulle inte vara lika mycket utan dem.
Och publiken förstås. Cohen framhöll vilken lyx, vilket privilegium, vilken ynnest det är att i en ostadig tid som vår kunna samlas, så många, kring ett gemensamt syfte, att mötas och se vad vi har gemensamt, se våra medmänniskor, och tillsammans uppleva något stort. Vi upplevde verkligen massans gemenskap på det allra mest positiva sätt man kan tänka sig. Det var en stor känsla. SOm den bästa av gudstjänster.
Jag har inte ord att beskriva hur lycklig jag är över att ha fått vara med om detta. Men från Halleluja och framåt, kanske fem låtar?, stod hela arenan upp. Så bra var det. Mer tänker jag inte säga.
(Men - jag måste säga en sak om något annat. Bredvid mig, och överallt i publiken, satt människor som precis hela filmen igenom filmade allting med sina mobiler eller digitalkameror. Och av mannen bredvid mig att döma kollade de antagligen på konserten genom sin digitalkamera, inte genom att titta på scenen, inte genom att lyssna, känna, njuta. Är vi så vana att uppleva världen sekundärt, genom TV-skärmar, genom våra datorer, att vi när vi får möjlighet att uppleva detta stora, en stor artist som skriver låtar och kärleken, livet och döden som rör vid ens själ, i en gemenskap med hundratals, tusentals, som bars just där och då vill njuta av allt och visa den här fantastiska sångaren med den gyllene rösten att han har gjort ett intryck, att låtar som är 40 år gamla fortfarande påverkar, rycker med, framkallar tårar, känslor, skratt, bara förmår ta in det genom en skärm? Är verkligheten för nära? Är den för autentisk? Eller inte tillräckligt autentisk? Blir det inte verklighet på riktigt förrän vi kan visa våra vänner vad vi har filmat? Innan vi har lagt ut det på YouTube är det inte verkligt.
Jag föredrar mina högst icke-digitala minnen.)
Jag har börjat tycka att åtminstone min passiva tyska är rätt okej numer. Men efter en liten vecka i Österrike (tack J och A!) måste jag erkänna att den tyska jag förstår är väldigt begränsad. Begränsad till Berlin med omkrets, till tyska med turkisk brytning. För Österrikisk tyska är full av tungspets-R, R som har en läspande kvalitet, runda L. Mycket märkligt. Mesta tiden satt jag frågande även när jag förstod varje enskilt ord: jag fattade nämligen inte hur de hängde ihop! Det var en förvirrande upplevelse.
Men bortsett från denna babelupplevelse (som i sig var rätt underhållande), så var det en fantastisk resa! Frisk luft (luftkurort, no less!), kylig alpsjö, varm sol, höga berg och isgrottor. Och gräset var sådär lite gulaktigt grönt som det bara är i alperna och på tyska tågbanor.
En dag vandrade vi upp på berget Loser, alldeles i närheten av As pappa, som vi bodde hos. Det var så vackert att man tappade andan, något man även gjorde pga lutningen. Jag var helt imponerad av de små tanterna och de små barnen som pinnade på som bara den utan att se nämnvärt andfådda ut. Jag måste börja träna hårdare. Eller som T sa: "Nu i höst blir det gymmet fyra gånger i veckan!" De hurtiga italienarna, som inte bara klättrade längs den jättebranta bergväggen för att komma upp, utan också sprintade förbi oss på vägen ner, lade förstås en smula lök på laxen för oss*. Minst fyra gånger i veckan!
Sånhär var utsikten:
Och såhär såg de klättrande italienarna ut:
En sak jag verkligen gillar med att resa är att man får testa ny och spännande mat. Kollegan E hade sagt till mig innan jag åkte att nu skulle jag få möjlighet att testa riktigt Kaiserschmarren! Och det gjorde jag - mums! Tjock isärriven pannkaka med plommonsylt på. Man kan ha det sämre!
Jag hade tänkt fotografera Kaiserschmarren så ni kunde få se hur mumsigt det ser ut, men på den här bilden ser det mest kladdigt ut. Det är för att det var så gott att jag aldrig kom ihåg att jag ville fotografera det innan jag började äta. Men vi åt förstås också gulaschsoppa, Gamsgulasch (dvs på bergsget), Knödel och en massa mumsig korv. Förutom att vi hade ynnesten att att få äta oss mätta på pata negra. Det lär jag aldrig göra igen...
Vi var förstås inte bara i bergen. Vi var i isgrottor också (men där fick man inte fota) och i Salzburg. Där fascinerades jag av två saker: dels mängden butiker där man kunde köpa Lederhosen och Dirndl (plural Dirndln? Eller?), dels att det - mitt i sommaren - fanns julpynt överallt! Vi hittade tillomed en butik som hette Christmas in Salzburg.
Vad jag frågar mig är varför den hette på engelska. Men man ska nog inte fundera för mycket på det, utan helt enkelt tänka "turism, turism, turism". Jag köpte faktiskt ett litet, litet julpynt. Fast i en annan affär. Salzburg i största allmänhet var ganska turistigt, mitt uppe i sin pittoreska charmighet. Man hade slagit mynt av inte bara Mozart, utan även av familjen v. Trapp så det stod härliga till. Och man kunde köpa de allra mest kitschiga souvenirgrejer jag nånsin har sett! En turistgrej som inte var täckt med Edelweiß eller kobjällror var inte värd att kallas turistgrej, liksom. Jag blev faktiskt tvungen att ta kort på ett souvenirstånd:
När vi frågade D och N, som vi bodde hos, om det här med Lederhosen och Dirndl så suckade de bara. Vi var nämligen fascinerade över att hela byn var full med folk i folkdräkt, ibland hela familjer! Tänk hur det skulle se ut om det var i Sverige - hela byar fulla med folk i bohusdräkt! Eller så. Men tydligen var det mest folk från Wien som hade sommarhus i bergen som klädde sig så, för att liksom lite romantiserat leva sig in i omgivningen. Ungefär som på 1700-talet när adeln klädde ut sig till herdar och herdinnor och lekte med tama lamm i parker.
Salzburg var lite roligt - vi tittade på vackra trädgårdar, på Domen, huset där Mozart bodde under större delen av sin uppväxt och på en borg full av vapen och tortyrredskap. Dessutom åt vi förstås tårta. Vi gick inte till cafét som menade att de hade uppfunnit Sachertårtan, inte heller till det där de sade sig ha uppfunnit Mozartkulan, utan istället till ett anrikt café där det kommer servitrisuniformsklädda servitriser med hela brickor med bakverk, så får man välja vilken tårtbit man vill ha! Vi testade både Sacher (förstås) och Schwarzwald. Jag har alltid hoppats att Sachertårta har varit torrt och lite tråkigt för att de som har gjort den inte har kunnat, men det visade sig att den visst ska vara smulig och tråkig. En sån besvikelse. Schwarzwaldtårtan däremot var fantastisk!
En tokig sak var att man skulle betala tårtan till tårtservitrisen (som tog betalt med en gång) och kaffet till servitören (som tog betalt när man ville gå). A och J misstänkte att det nog var en uråldrig symbios mellan tårtfamiljen och kaffefamiljen, och att det handlar om att inte blanda samman de olika familjernas finanser...
Detta var en mycket bra början på semestern, som nu går vidare med en Grand Tour genom Sverige. Men först: en heldag vid tvättmaskinen!
*Jag vet att "lök på laxen" tolkas som "att göra något bra bättre", ungefär som "grädde på moset" av många, men jag håller mig till den äldre tolkningen, nämligen "att göra ont värre".
En av de många små men märkbara kulturkrockarna som man får vara med om här är det där med hundarna. I Sverige har vi ju en lag om att hundar måste hållas kopplade. Man får oftast inte heller ta med hundar in i affärer, och verkligen inte i restauranger*. Så är det inte här, kan man säga. Man får räkna med att det kan ligga en hund under ett restaurangbord, båda mina chefer har titt som tätt sina hundar med sig till jobbet, och man kan verkligen inte räkna med att hundar hålls kopplade! Som igår, tex. För att stå ut i den obeskrivliga hettan hade T och jag vandrat över till vårt stamfik för att avnjuta varsin Weißweinschorle i skuggan av ett träd. Vid bordet bredvid oss satt två medelålders damer med varsin medelålders hund. Varsin medelålders koppellös hund. Detta är vad jag skulle förväntat mig i Sverige: hundarna skulle busa med varandra, och snart sticka iväg nån annan stans. Helst i närheten av en bil eller ett skrämt barn. Antagligen skulle de skälla också. Och på det hela taget inte uppföra sig alldeles pålitligt. I synnerhet inte om det kom en annan hund. Vad som hände här var emellertid följande: större delen av tiden låg båda hundarna snällt under sina mattars stolar. När de tröttnade på det började de nosa runt lite, men inte längre än en meter ifrån mattarnas bord. När en tredje hund kom förbi lufsade en av hundarna fram till den, nosade lite, och gick sedan tillbaka till sin matte. Inget skällande, inget otillbörligt springande, inget bråkande. Jag har också många gånger sett hundägare med hund på promenad längs trafikerad väg, helt utan koppel. Hur kommer det sig? Vad är det tyska hundar kan som svenska hundar inte kan? *En del är påhittiga när det gäller att komma runt sånt här. En gång såg jag en äldre dam inne på Paley - hon hade smugglat med sig sin hund in med hjälp av en barnvagn!
Någon har möjligen missat det, men det är ju snart val i USA. Och de har en kandidat som syns, och en som inte syns. Den som syns var i Berlin nu i veckan, och bla höll han ett tal om sina utrikespolitiska ambitioner. Vi passade på att gå och lyssna, och befann oss därför under större delen av torsdag eftermiddag bland 200 000 andra på den sk Fanmeile, dvs sträckan mellan Siegessäule och Brandenburger Tor. Under fotbolls-EM var Fanmeile knökfull med fotbollssupportrar som backade upp "unsere Jungs" och hyllade dem som hjältar. Lite samma känsla, fast aningens färre korvförsäljare, infann sig den här gången*. För trots att Obama inte presenterades som presidentkandidat, och trots att han själv sa att han inte ens var där i egenskap som kandidat, utan som medborgare, så hyllade folkmassan honom som vinnare. Ingen tvekan om den saken. Vi diskuterade lite huruvida McCain hade fått samma mottagande, samma uppslutning, om han mot förmodan dykt upp i Berlin för att hålla tal. Vi misstänker att svaret är "knappast".  Jag har en del att säga om själva talet, men först måste jag få säga saker om tillställningen. Det är inte konstigt att Obama hyllades som en hjälte, en vinnare, en rockstjärna. Hela apparaten runt honom är helt otrolig, och då såg vi förstås bara delar, bråkdelar. Men överallt såldes knappar, t-shirts, ballonger, och med jämna mellanrum stod det folk som frågade om man var amerikansk medborgare. Svarade man "ja" kunde man genast registrera sig för att få lov att rösta. Mycket effektivt. I synnerhet som de högg varenda person som gick igenom den lilla 1,5 meter breda avspärrningen till de ca 100 metrarna närmast scenen. Att han hade inte mindre än två (ganska sugiga) förband gav ytterligare fog för rockstjärnestämpeln. Såhär avslappnad kan man se ut när man står och fiskar röstberättigade:  Jag ska strax säga lite om talet. Men först: den här mannen kan bli vald på sitt leende. För det är det största, mest ärligt-liknande, varmaste, ögonen-nående leende jag har sett på en politiker. Jag håller just på och läser på om managed emotions, och hur viktigt det är för oss att vi upplever att den som måste se trevlig ut faktiskt ser trevlig ut av genuina skäl. Som flygvärdinnor som måste le. Vi tror inte att de är trevliga för att de vill, utan för att det är deras jobb. På samma sätt tror vi inte att politiker ler för att de är genuint glada att se oss, utan för att de förlorar väljare om de låter bli. Men i det här fallet vette sjutton. Det är lätt att falla för de tänderna.  Okej, talet: Shit, vilken bra talskrivare han har!!! Stiligt, stiligt uppbyggt, fina troper, inte alltför övertydliga, bra anknytning till platsen och till tidigare amerikanska kända talare i Berlin. Han sa varken "ich bin ein Berliner" (tack gode gud för det) eller "tear down this wall!" som företrädarna Kennedy och Reagan, men han talade i samma anda. På ett sätt som man bara kan göra i en tidigare delad stad. Mycket handlade om att vi alla är världsmedborgare - en tydlig anspelning på andemeningen i att vara "ein Berliner", och han var tydligt ute efter att signalera att han ville riva ner de murar som byggt upp mellan Europa och USA de senaste åren. Hur han vill göra detta är emellertid en smula oklart; mycket verkade gå ut på att Europa borde dra sitt strå till stacken i Afghanistan, och inte låta USA sitta där själva... I sådana lägen hurrade inte publiken riktigt lika högt som när det handlade om att vi alla måste offra litegranna för att vi ska rädda vår gemensamma värld. Själva världsmedborgargrejen fick han mig på, men det stöp en smula på världssamvetsbiten. Och på den selektiva historieskrivningen. Det är fortfarande vi mot dem, öst mot väst, Ryssland och de andra, kommunister mot vi som vet bättre.  En underliggande tanke i talet var att Östtyskland befriats från ett ok genom att muren revs och alla blev "befriade". Och ja, det är sant. Väldigt, väldigt mycket var dåligt i Östtyskland. Men när man har en publik på 200 000 framför sig, och man räknar med att en rätt stor majoritet av dem är just Berlinare, då ska man tänka på det här: Berlin ligger i forna Östtyskland. Det är inte en väststad. En del av staden var en ö som tillhörde väst, men även den låg i öst. Och väldigt många av dem som bodde i väst har lämnat staden efter sammanslagningen. De allra flesta som stod och lyssnade där på Fanmeile var sannolikt fd östtyskar. Östtyskar som inte nödvändigtvis fått det bättre efter sammanslagningen, östtyskar som sett de berlinplacerade industrierna läggas ner en efter en, östberlinare som sett den ena efter den andra av statssubventionerade förmåner försvinna. Allt var nämligen inte sämre förr. Tex var jämställdheten mellan könen oändligt mycket bättre i Öst än i Väst, eftersom alla förväntades arbeta. Det fanns dagisplats för alla, ingen förväntades stanna hemma med barnen, ge upp sin karriär, kasta bort sin utbildning. Tillskillnad från idag, när min otroligt kompetenta kollega blir tvungen att sluta arbeta eftersom hennes barns skola bara erbjuder eftermiddagsverksamhet som ett integrationsprojekt: tyska mammor ska nämligen vara hemma med sina barn, medan turkiska mammor ska städa...  Att stå i Berlin och använda "communist" som ett slagord känns väldigt otidsenligt. Och att använda Berlin som en symbol för enighet och rivna murar är att blunda för det faktum att för dem som växte upp med muren, som min granne, består Berlin fortfarande av ett öst och ett väst. Går man runt i staden så märker man ganska snabbt var man är. Det är en ganska segregerad stad. Utsocknes orienterar sig till stadens östighet och västighet. Den fina sammansmältningen och enigheten finns i retoriken och ideologin, men inte nödvändigtvis i de djupa folklagren. Detta är ett av de stora problemen med att ha väldigt olika målgrupper i sin publik. För självklart talade han till oss, till världsmedborgare, européer, tyskar, berlinbor, men i första hand talade han ju till sina väljare, till amerikanska medborgare och amerikansk press. Men det var roligt att ha fått höra honom. Och jag hoppas att han blir vald. * Alltså - det fanns förstås korvförsäljare. Säkert ett tiotal stånd stora som friggebodar. Och lika många som sålde skamlöst dyrt vatten - €3/halvliter. De flesta hade helt döda och neutrala ansiktsuttryck när de sa vad det kostade, som om det var fullständigt normalt. Andra var lite ärligare. Som mannen som stod med en skottkärra fyllt med vattenflaskor och ropade ut att han sålde "really expensive water". Det är lite mysigt med ärlighet.
Jag älskar Leonard Cohens musik. Och då menar jag verkligen älskar. De senaste åren har min spelare inte aktivt innehållit många andra artister, och min spellista i iTunes avslöjar att jag kanske nån gång ibland satt spelaren på repeat på pärlor som Alexandra leaving, I'm your man och Always. Eller i själva verket händer det ganska ofta. Typ dagligen... Eftersom mannen är 73 år gammal, har levt ett tämligen hårt liv och inte har turnerat på 15 år, så var jag helt övertygad om att han inte skulle ge sig ut på nån mer turné, att det var klart, liksom. Men icke. Mannen är ute och åker just nu. World tour. Och av ovan anförda skäl törs man gissa att detta nog är den sista världsturnén... Jag har verkligen försökt att inte vara för bitter över att jag knappt lämnat Skåne så skulle Leonard Cohen spela i Helsingborg. Jag har också försökt att inte bittra mig över att det inte gick att få biljetter till londonspelningen. Eller över att han av allt att döma skulle spela på varenda liten musikfestival i hela Tyskland, under förutsättning att de anordnades skitlångt från Berlin. Jag har också försökt att inte gnälla över att Berlin lyst med sin frånvaro på turnéhemsidan. Berlin! Vad hände med ”first we take Manhattan, then we take Berlin”, liksom??? Tiden av återhållet gnäll är emellertid förbi. På väg hem, nattvandrande genom Berlin efter att ha varit och myst till Mamma Mia, får älsklingen nämligen syn på en plansch: ”Leonard Cohen, Berlin 4 oktober”. Behöver jag säga att jag trippade på så snabbt jag kunde i mina tolvcentimetersklackar för att komma hem snabbt innan biljetterna tog slut? Jag visualiserade nämligen snabbt och livligt hur biljetterna sneks bort under näsan på mig, bara för att jag haft det dåliga omdömet att promenera i högklackat. Men icke - vi är nu lyckliga ägare (eller iaf är jag lycklig ;) ) till varsin biljett. Hurra!!! Jag ska få lyssna på - och se! - Leonard ändå!
Jag är sjuk, säkert döende i halsont, så istället för att förbereda nästa veckas seminarium bloggar jag ifrån min sjuksäng. Egentligen är jag inte riktigt såhär ynklig, men det faktum att min sötnos är här och pysslar om gör att jag liksom kan tillåta mig att få vara sjuk på riktigt. Jag behöver inte ta hand om mig själv, liksom. Det är någon som hämtar Bafucin åt mig när jag behöver. Bättre blir det knappast. Förkylningen fick jag när vi var i Lund i helgen. Vi var dör för att kolla på Dolly Parton (som var bra) och för att göra lite annat. Hämta de här, tex. Men vi skaffade annat också. Tex ett flaggspel med svenska flaggor. Det är ju fotbolls-EM, och i Tyskland försöker man komma fram till hur mycket flagga man egentligen får ha. I Tyskland började nämligen folk vifta med flaggor först för två år sen, under VM. Innan dess har man i princip inte viftat med flaggor sedan 1945. I 61 år var det alltså i stort sett tabu att använda flaggor - man var rädd att bli stämplad som nazist. Nu när det äntligen är legitimt med flaggor igen, gör folk sitt bästa för att ta igen det hela när det är någon form av sportevent på gång. Var och varannan bil har speciella flaggor som man fäster i fönstren, och från balkongerna hänger flagga efter flagga. Men inte bara tyska - alla andra nationaliteters flaggor är också representerade. Om man har en annan etnisk bakgrund än tysk, verkar kutymen vara att man har en tysk flagga och en från hemlandet på sin bil. På vårt hus hänger en polsk, en fransk och en italiensk flagga, så vi tänkte fylla på med vårt svenska flaggspel. I affärerna är de så entusiastiska över detta med flaggor att det inte är så noga om man är med i EM eller ej. En kollega berättade att hon hade sett en brasiliansk och en koreansk flagga i sin lokala närbutik. Man ska inte vara så kinkig!
Det kan hända att jag redan har nämnt det här med frukostar... Det är nämligen en av det riktigt stora behållningarna. Att gå och sätta sig på en restaurang eller ett café och äta FRUKOST! Mumsiga kompositioner på lite blandat kallskuret, både kött och ost, garnerat med grönsaker och frukt. Till detta ett par brötchen eller en croissant, lite smör och sylt. Mums! På mitt lokala hak, S-Café, kan man dessutom få det mumsigaste just nu: frukt (inklusive jordgubbar) i krämig mumsig kesella, en liten fint sprutad klatt vispgrädde och så flagad mandel uppepå. Ljuuuuuuuvligt! Dessutom serveras det i söta små coupe-skålar. Jag kan äta hur mycket som helst. Såhär ser det ut, ihop med en croissant och en kaffe:  Dagens tyska ord: Früchtequark.
Här har alla privata sjukförsäkringar, eller försäkringar genom jobbet. Så när man går till läkaren så får man visa upp ett litet kort, så får man allt betalt från försäkringsbolaget. Om de tycker att man behöver vård, förstås. Jag har ingen sån försäkring, utan en svensk försäkring genom universitetet. Hittills har det funkat fint tycker jag, men vi får se hur det går nu. Jag har nämligen fått sjukgymnastik på recept, och eftersom min försäkring bara gäller för akuta behandlingar (dvs inte tex hälsokontroller) kan det hända att jag inget får. Men men. De verkar vara en del för friskvärd här. Min läkare ville inte skriva ut tabletter för att jag inte skulle ha ont i armen, utan han skickade mig till en sjukgymnast istället. Finfint tänkte jag, nu får jag massage - alla knutorna bort! Men icke. I alla fall inte som jag hade föreställt mig. Istället fick jag en holistisk utvärdering av hela min hållning, hela skelettet, och hur dess status (kass - snett och vint och kompenserat till höger och vänster) har påverkat mitt allmäntillstånd. Så nu börjar vi med magen och arbetar oss utåt. Jag är glad att jag bara har blivit behandlad av människor jag har fått förtroende för, som har sagt saker jag har varit beredd att acceptera. Min tyska räcker numera alldeles utmärkt till att förstå jättemycket, och göra mig helt okej förstådd i de flesta sammanhang, men att käfta emot är fortfarande lite beyond me. Tänk om blodförgiftningsincidenten skulle upprepas, tex? Då jag kom till Cityakuten med uppsvullen, mörkrosa, ådrig fot orsakad av skavsår och garvsyra, och sköterskan insisterade att jag hade blivit biten av något och inte lät mig prata med en läkare förrän jag började gråta? Hur gör man det på tyska? Får man prata med en läkare här om man gråter? Hur ska man veta. Men en sak är iaf fin: man får en tid nästan med en gång när man ringer och bokar. När jag bokade läkaren fick jag en tid inom en vecka utan att ens behöva tala om vad det var för fel på mig (jfr när jag skulle undersöka varför jag hade varit kroniskt förkyld i månader och fick en läkartid 2 månader senare...), och när jag ringde sjukgymnasten på fredagen var hon beredd att ta emot mig på måndagen efter. Så jag är rätt imponerad. Det är ett hårt slag för den ideologiska övertygelsen att förstatligat är fina grejer och att privatisering kommer från den Onde... Klart att alla ska ha rätt att få sjukvård även utan försäkring, men det är också rätt trevligt att få behandling innan ens krämpa blivit kronisk/accelererat/dödat en/visserligen försvunnit men under tiden orsakat dubbelt så många sjukdagar som man skulle ha haft om man fått behandling. Jahapp. Tydligen helrenoverar jag mig själv medan jag är här, tar itu med en massa fysiska dåliga samveten. Träning och spänningar och rygg och grejer. Hurt, hurt!
På lördagen var det över 30° varmt, så istället för att sitta hemma och pyssla med en konferensansökan så åkte jag till Wannsee. Från Wannsee kan man ta en båt (ganska många olika båtar faktiskt) och åka runt i kanal- och sjösystemet som består av en 7-8 sjöar som man har sammanbundit genom att helt enkelt gräva bort den marken som skiljer dem åt. Hela Wannsee kantas av otroligt lyxiga hus, som tydligen stod mer eller mindre övergivna under murens tid, men som nu är så otroligt tjusigt renoverade att man inte kan ana att de inte varit fina jämt.  Jag har insett att något jag verkligen saknar är hav. Och öppenhet. Det finns liksom ingenstans att komma undan när man bor i inlandet och det är så här varmt. Eller öht, egentligen. Var man än vänder sig, så är det bara en massa land, inget hav. Hav är verkligen det bästa jag vet. När jag var i Santa Barbara sommaren 2001 brukade jag gå ner och sätta mig på stranden mitt i natten och bara lyssna på vågljudet och lukta på saltet. Då förstod jag för första gången att jag aldrig bott någonstans - mer än nån vecka i stöten - där det inte fanns hav inom rimligt avstånd. Och att det där havet som jag satt vid, det band ihop med mitt eget hemtama hav. Och att havets rörelser lugnade mig så mycket att vad som än rev och slet i mig just då, så blev jag lugn. Nu är det inte så mycket som river och sliter i mig - jag vill mest få kunna bli lite svalkad. Då duger Wannsee. Det binder inte ihop mig med något; snarare visar det mig ännu mer hur lite hav det verkligen är. Men det doftar vatten. Det är inte hav, men det duger. Jag hade ingen frukostmat hemma, så jag fick smälla i mig en liten lunch innan båtfärden. Annars misstänker jag att jag hade gått helt sönder. Valet var en smula begränsat. Skåda: Bratwurst med pommes. Jättemumsiga superfriterade pommes och en korv som egentligen var jättegod och som det verkligen var kött i (detta är en av de verkligt fina sakerna med Tyskland), men tyvärr såg jag in i gatuköket att den låg och puttrade ett ca centimetertjockt lager med fett. Jag har verkligen ingen fettskräck, men även jag har mina gränser. Korvbrödet var en halv Brötchen, inte ett svenskt fluffbröd. Och senapen lekte man inte bort. Det var faktiskt ruskigt gott. Under hela båtturen förundrades jag över hur tjyvtjockt med båtar det var överallt. Marinor galore och hur mycket både segelbåtar och stora fins husbåtar som helst. Havsflicka som jag är har jag lite svårt att förstå själva grejen. Jag skulle bara känna mig instängd. Poängen med att ha en båt på havet är ju att man liksom kommer i kontakt med det där stora, sammanbindande. Detta gav mig mer känslan av båtar i en badbalja. Men det är säkert jag som missar nåt. När man åker i det här systemet kommer man ända ner till Potsdam. Där nånstans har man börjat vänja sig vid tanken på ett det har varit gräns hela vägen som man åker, och så kommer man till Glienicker Brücke. Den utgjorde en gränsmarkering mellan öst och väst, och mitt på bron brukade man ha honest to God nattliga utväxlingar av agenter. Den har varit med i en och annan kalla kriget-film, då inhöljd i dimma och månljus. Det var det jag gjorde på lördagen! Sedan åkte jag hem och åt mellanmål på en liter jordgubbar. Livet kan vara värre. Det finns fler bilder till det här. Men de vill Blogger inte ladda upp idag. Mna kan kolla på Bilddagboken! Man måste ha lösenord eller vara min vän därinne för att kunna kolla. Jag heter Drakona där om man vill bli min vän. Lösenordet får man om man frågar, men jag skriver förstås inte ut det här...
En sak som har förundrat mig lite sedan jag flyttade hit är i vilken utsträckning en viss amerikansk kaffekedja med grön rund logga och ett namn som anspelar på stjärnor har etablerat sig här. Och i vilken utsträckning de inte har etablerat sig i Sverige. Den populära teorin är att i Sverige finns redan en utbredd cafékultur, och det går att få tag på bra kaffe till betydligt bättre priser än vad den här kedjan är beredd att erbjuda. Min teori är att en visst närköpskedja som är väldigt väletablerad i Sverige redan har tagit alla attraktiva gatuhörn. Jag hörde en gång att närköpskedjan har som mål att att från varje butik ska man kunna se till nästa butik. Och eftersom de åtminstone i Göteborg har lyckats förvånansvärt bra med det målet (om det nu var ett verkligt mål) så finns det ju ingenstans kvar för kaffekedjan att vara. En intressant sak med det här med kaffekedjan är att det finns en hel massa större eller mindre kaffekedjor i den här staden. Jag och alla har de runda fina logotyper, företrädesvis med en yttre ring, och så en inre cirkel med nån sorts illustration i:  Roligt va? Trygghet i det välkända och att köpa sig lite av den framgångsrikes framgångar, liksom. Jätteexotiskt, tänkte jag, ända tills jag kom på hur den där ganska väl utspridda svenska kedjans logga ser ut... Så var det med den vardagsexotismen! Nu har jag bara länkat till de stora kaffekedjorna, så här kommer länkar till de mindre också, så att det blir rättvist: här, här och här. En av dem, den orangea, Chacaron Coffee, verkar inte ha nån hemsida, men om du tycker att det är orättvist av mig, så kan jag tänka mig att kompensera det genom att bjuda dig på kaffe och brownie där när du hälsar på. De gör jättemumsiga brownies!
Jag har hittat en lösning på mitt vattenproblem. Jag har ju tidigare klagat på att mitt vatten är så hårt att det är odrickbart, och att kranvattnet faktiskt smakar riktigt läskigt. Att köpa allt mitt dricksvatten på flaska är ju förstås en lösning, men knappas varken en ekonomisk eller miljövänlig sådan. Så. Igår när jag var och strosade runt inne på MediaMarkt så hittade jag lösningen. Visst, de har den VÄRSTA reklamen, men det är rätt kul att kolla på alla miljarder prylar man inte visste att man inte kunde leva utan - i Tyskland är det tex tydligen mycket vanligare än hemma att man har en charksåg, en sån där med cirkelsåg som man kan skära salami med, hemma - så ibland går jag dit bara för att mysa. Det händer att jag kommer hem med saker. Som igår. Då hittade jag en hel hylla som jag inte hade sett förut, nämligen vattenreningshyllan. Där stod Brita och väntade på mig. Brita är en kanna med filter i, som filtrerar bort inte bara kalk, utan även bly och koppar. Det krävdes inte mycket fundering innan jag övertygade mig själv om att det var värt ett försök. Såhär ser Brita ut:  När vi kom hem, Brita och jag, så testade vi vad hon kunde göra för mitt vatten. Det är helt otroligt. Antagligen är det fortfarande en smula järn i, och det är en liten aning salt, men annars så! Fullt drickbart kranvatten, mina vänner! Hurra för Brita!
Jag har startat ett nytt liv. Jag har börjat träna. Efter att ha insett att min kropp börjar säga ifrån inför allt stillasittande som det här jobbet innebär - den har gett mig upprepade urinvägsinfektioner som mot slutet letade sig så nära njurarna att det blev bamseantibiotikabehandling, den har fixat så att jag känner ryggkotorna toucha varandra, och jag känner mig helt enkelt svagare och knubbigare än nånsin - tog jag mig till slut i kragen och gick till ett gym. Det var inte så hemskt svårt att välja vart jag skulle gå: ca tio minuter hemifrån ligger ett av Berlins mååånga "Jopp Frauen Fitness", och dels är deras lokaler vansinnigt fräscha (de är helt nya), dels är det just Frauen Fitness: inga killar som hänger framför speglarna och ägnar sig åt att beundra sina egna muskler eller annan suspekt autoerotisk verksamhet, och inte heller kan de hogga alla de bra maskinerna. För face it: hur många av er har varit på ett gym där det är tjejer som sitter och paxar de nyaste maskinerna...? På Fysiken i Göteborg står de gamla, skrangliga och slitna maskinerna inne i "tjejgymmet", och t.o.m. där är det svårt att komma åt dem, för de hoggas av killar. Men inte här. Här är det luftigt och fint, man hör inte minsta krystljud från folk som lyfter tyngre än vad de kan, och det är verkligen behagligt att träna i en lokal som har parkettgolv under löpbanden och heltäckningsmatta (sån där lite hård, sisal eller nåt, inte matta med lugg) under styrkemaskinerna. Piffigt och fräscht. Dessutom får man en personlig tränare väldigt billigt och bra. I alla fall i början. Efter två träffar med denna brett leende vältränade människa, som har enormt stort överseende med såväl min usla fysik som min usla tyska, börjar jag misstänka att det är som med knark: första hitten är gratis, vill du ha en fix får du betala. För det är verkligen trevligt med någon som tvingar en att göra de där sista tre armhävningarna som man egentligen skulle vilja maska sig ifrån, som mäter ens puls i både viloläge och definitivt-inte-viloläge och talar om vad siffrorna betyder, och som mäter ens kroppsfett och glatt, entusiastiskt, men ändå lite lagom strängt tittar på en och säger "das müssen wir verändern". Det är som att veta vad man gör. Inte bara gå och greja med en maskin en smula och tänka att det nog blir bra. Herrejösses. Att ha en handledare är fina grejer. Dessutom har de bastu, som jag har saknat sen jag flyttade hit, och man kan få massage (ahhhhh). Men. Hur nöjd jag än är med hela arrangemanget måste jag säga att jag är en smula avundsjuk på Johanna och hennes nya gym, som verkligen verkar vara något alldeles extra! Men jag klagar inte. Inte ens när den glada käcka människan på gymmet säger "noch drei" tre gånger i rad innan hon bestämmer sig för att det verkligen är nog...
Jag får ganska ofta frågan vad jag gör på dagarna här nere i Berlin. "Forskar" brukar jag svara, eller möjligen "jobbar". Tydligen är det inte ett riktigt tillfredsställande svar... Eftersom många har förstått att jag jobbar ungefär en timme ifrån där jag bor, och att min arbetsplats är ett deprimerande betongkomplex, är det en smula uppenbart att jag inte är där mer än vad jag måste (precis som mina kolleger). Det är inte bara deprimerande, det är folktomt också. Så, vad gör jag istället? Tja, vissa dagar jobbar jag hemma, andra dagar åker jag till Freie Uni, som har ett finfint bibliotek. Det är inte bara välutrustat, det är också nybyggt och har fått arkitektpriser. Och så har de en jättefin bamba. Perfekt! Här brukar jag sitta. Notera den fina böljande formen i taket!  Men ska jag bara läsa så sätter jag mig här, precis under taket:  Egentligen är det bara själva biblioteket som är snyggt- resten av universitetet är brun plåt. Men de har försökt piffa till det genom att plantera vackra små körsbärsträd utanför! (bild kommer, fast inte just nu, för den vill inte...) Så har jag det. Jag forskar bland körsbärsblom!
Jag har resignerat. Efter att i månader ha framhärdat och druckit det berlinska vattnet, trots att det smakar väldigt märkligt, och trots att det är så hårt att den vattenkokare jag köpte för bara några veckor sedan är helt täckt av kalk på insidan, har jag nu givit upp. Jag har börjat köpa vatten.  Det är nämligen det man gör här. Man dricker inte kranvatten. Vilket egentligen inte är så märkligt, när man har smakat på det, urk. Det lustiga är att detta för med sig att sex flaskor med 1,5 liter vatten kostar ungefär 11 kronor, och så får man lägga till ungefär 15 kronor i pant. 15 kronor!!! Panten är alltså mer än vad jag betalar för själva drycken. Och vatten på flaska kostar nästan ingenting. Då finns det inte riktigt någon sporre att arbeta på att göra kranvattnet drickvänligare, antar jag. Även om det ju finns ett och annat att säga om konsekvenserna av att baxa runt flaskvatten kors och tvärs. Något man ska tänka på som svensk när man beställer mineralvatten är att man ska fundera noga över hur mycket bubblor man vill ha. Det finns tre nivåer: Klassisch, Medium eller Still. Still heter ibland ohne gas, och då är alternativet mit gas. När man läser klassisch i en meny så är det lätt att tolka det som "utan bubblor" har jag märkt, både på mig själv och på folk jag varit ute med. Det misstaget bör man inte göra. Inte om man verkligen inte vill ha bubblor iaf. Det är nämligen extra bubbligt. Som att dricka en TREO, fast lite mer, liksom. Jag har helt gått över till still, och helt till flaskvatten. Enough is enough.
En av de starkaste föreställningarna som svenskar har om tyskar är antagligen det här med dubbningen. Alla vet ju att tyskar dubbar alla importerade filmer och serier, och många ryser vid tanken på att se Vänner med tyska röster. Här är det förstås en fullt vardaglig företeelse, som mest verkar föra med sig att filmer kommer upp på bio rätt mycket senare än till och med i Sverige, eftersom dubbningen tar tid - det är mycket som ska anpassas och avpassas. Synkroniseras. För det är verkligen synkroniserat. Jag har av någon anledningen tidiga minnen av brottstycken av japanska filmer med tysk dubbning, där skådespelarnas munnar rörde sig länge efter att den tyska rösten tystnat. Och tänk bara på Prusiluskan i Pippi från 60-talet: inte mycket som överensstämmer mellan munrörelser och de ljud som kommer ut. Jag måste säga att jag trots allt är imponerad av dagens dubbning: det ser riktigt okej ut, och är just tämligen välsynkroniserat. Men så går det ju också rätt fort, ögat luras. För rimligen borde det inte se naturligt ut med läpprörelser som säger "fuck you", men ljudet som kommer ut är "fick dich". Men trots att jag såg/hörde detta minst förtielva gånger under gårdagskvällen, så tyckte jag ändå att det passerade. Värre var det väl i så fall att det ganska ofta lät som studioröster. Vilket det ju också var... Eftersom det igår var kollegan Ns sista kväll här firade vi nämligen detta med att gå på bio. För att få en lagom dos av denna kulturkrock valde vi en film som vi tänkte nog inte var dialogdriven, utan snarare bild- och actiondriven, nämligen John Rambo. Mycket av filmen gick ut på att visa upp Stallone i olika manliga aktiviteter (Rambo fångar orm, Rambo fiskar med pilbåge i motljus, Rambo smider båtpropeller, Rambo smider machete, Rambo tittar truligt på flickan, Rambo dödar hundratals burmeser), och det krävde inte så många ord (det är kanske inte tillräckligt manligt med ord?) så det gick riktigt bra att hänga med. Ungefär hälften av det som sades var också just "fick dich", så... Däremot tog vi inte sockrade popcorn den här gången. Kulturupplevelser får man ibland ta en åt gången :)
Idag har de lokala dagstidningarna dels proklamerat att nu, nu är våren här på riktigt (vi har haft tre dagar i rad av uppehållsväder och sol) men även att det visserligen är ljust och fint just nu, men det betyder bara att vi får snöstormar i april. Men nu, just nu, är det vackert, ljust, soligt och varmt!
Nånting man absolut måste göra om man är i Berlin är att ge sig ut och barhoppa, dvs gå en krogrunda. Kollegan N och jag gjorde ett tappert försök ikväll, men efter att ha ätit en alldeles fantastisk koreansk middag (kött som grillats vid bordet, och  som lindas in i isbergssallad tillsammans med en klick misopasta - det är inte dumt det!) på en restaurang som liksom låg undangömd och som kändes som en blandning mellan en svartklubb och en fritidsgård, men som serverade den allra mest utsökta mat, och sen vidare till en marockansk restaurant för kyparen visserligen inte kunde se skillnad på en Kosmopolitan och en Margherita (den ena är rosa, medan den andra är gul och har saltkant. Hur svårt ska det vara?), men där magdansösen kom in vid midnatt, så fick vi ge upp. Möjligen är vi för gamla, eller så blev vi bra lite bekväma efter ett tag. Men det var skojigt, och båda ställena var verkligen värda ett besök. Men efter en kväll med verklige kulinariska ytterligheter är det nu dags att ta igen sig lite: imorgon hägrar nämligen museer och annat turistigt. Säkrast att somna och samla krafter.
Med benägen hjälp från Maia har det klurats ut vad Harn är för något. Om man konsulterar Bröderna Grimms ordbok så får man reda på (ungefär, min tyska räcker tydligen inte helt för att förstå de goda bröderna) att ordet delar stam med Hure ( hora, alltså) och att Harn - genom en "eigenthümlicher begriffsentwickelung" - har utvecklats från gotiskans maíhstus som betyder dimma (tänk eng. mist) via en uppfattning att fukten som kom ur molnen var molnkornas (undrar om de sa muh..?) urin. Detta var alltså "uralten vorstellungen" som bevarats i det tyska ordet. Jag vet inte jag, jag behöver nog lite starkare bevis på att uppfattningen om att molnen befolkades av kor som kissade ner på jorden verkligen har funnits innan jag är alldeles övertygad om den etymologin. Jag tycker att det luktar folketymologi lång väg... Men överbevisa mig gärna.
I de katolska delstaterna i Tyskland är det karnevalstid just nu. Berlin är katolskt. Brandenburg, där Berlin ligger som en annan ö är protestantiskt. Det gör att jag ibland har vissa helgdagar där jag jobbar (Potsdam ligger i Brandenburg) och andra där jag bor. Det är en aning förvirrande. Men nu är det iaf karneval där jag bor. Karnevalstraditionen här har inte riktigt lika mycket paljetter och hud som den i Rio (det är för kallt) och inte heller lika många stiliga fågelliknande masker som ser lite farliga ut kombinerade med långa kåpor eller vackra klänningar, som åtminstone min drömbild av Venedig är, men det är högljutt, glatt och ölen flödar inför fastan med dess krav på någon typ av avståndstagande från excesser. Jämfört med andra katolska platser, Bayern och Köln tex, är Berlins karneval lite stojig och verkar mest vara för barn, iaf det jag såg när jag var ute i det hela igår. Tyvärr glömde jag kameran hemma, så jag kunde inte dokumentera alla de jättefint utklädda ungarna, men jag kan säga så mycket som att vi åkte tunnelbana ihop med Darth Vader, det ni!!! Men man kan se bilder från tidigare år här.Från min kompis i Köln utsattes jag inför karnevalen för en massiv propaganda. Tydligen innebär karnevalen alla sorters undantagstillstånd, inklusive att man får lov att ge en alldeles särskild sorts kyss, det man gör är att "bützen" (jag misstänker att det är en "puss" helt enkelt) till vem som helst, oavsett om man är singel eller ej. Utan repressalier förstås. Och ju sötare/snyggare/mer attraktiv i största allmänhet, desto fler "Bützen" får du. Och så är alla utklädda. Folk engagerar sig i karnevalsföreningar och jobbar hela året på fantastiska dräkter, och det verkar som om man inom sin grupp ofta har nån sorts tema. I just Köln verkar karnevalen vara oerhört central i samhället - det så snart man hämtat sig efter påsken är det så smått dags att börja planera för nästa karneval! Vi (kollegan N är på besök en månad) bestämde oss för att vi ville skona våra öron, så vi lämnade Ku'damm, där paraden går, och gick istället till Literaturhaus och åt frukost med kollegan E. Mums - det är något särskilt med att äta frukost i de kvarter som en gång utgjorde det finaste fina i väst. Överdådet är liksom... överdådigt.
Att gå till läkaren på tyska visade sig vara betydligt mindre komplicerat än vad jag hade förväntat mig. Till min lycka pratade läkaren bra engelska, så genast kunde jag slappna av, för då visste jag att jag skulle kunna få sagt vad jag ville att han skulle förstå, utan att behöva vända hjärnan ut-och-in. Genast slappnade jag av och min tyska blev mycket bättre. När jag satt och letade efter en läkare att gå till, märkte jag att läkarna står som spön i backen i den här staden. Det finns gott om små privatkliniker och man behöver inte gå många hundra meter innan man har passerat ett par stycken med diverse specialiteter. Vad jag hade svårare att hitta var något som motsvarar en vårdcentral. Men med tanke på hur lätt det var att komma till en privatläkare, så behövs det säkerligen inte. Något som däremot fanns, var en piffig anordning med läkare som gör hembesök. Varför ska du åka till akuten och sitta där, om det inte är värre med dig än ditt barn inte får sova pga öroninflammation? Nä, istället ringer du och säger hur det ligger till, så kommer en ambulerande läkare hem till dig. Har du en helt vanlig sjukförsäkring (som de flesta har genom jobbet, annars har man det privat) tar man det på försäkringen. Nu är jag ju iofs av ideologiska skäl strängeligen opponerad med ett privatförsäkringsbaserat vårdsystem, men jag är av alla andra tänkbara skäl för läkare som svischar hem till en så man inte behöver sitta och vänta med ett febrigt barn i famnen... Tex. Eller sitta själv hemma med hög feber och veta att man borde ta sig iväg till vårdcentralen, men man är så slut att man inte orkar stå upp, och man kankse är yr och allt. Fina grejer, läkare via hemkörning.
Jag är van att känna att jag har ett förhållandevis stort ordförråd. Utom när jag är på jobbet då, men det är antagligen naturligt när man har det jobbet jag har - i jämförelse med mer seniora kolleger kommer jag att gå bet, så är det bara. Men här upplever jag mitt bristande ordförråd väldigt konkret. Senast igår satt jag en bra stund med google för att ta reda på vad urinvägsinfektion heter på tyska (Harnrohrentzündung) innan jag masade mig iväg till apoteket för att få mig lite urindrivande te. Det fina med en högre akademisk utbildning är inte så mycket om att man kan allt själv, utan att man vet vart man ska vända sig för att få reda på saker och ting. I det här fallet tyska apotekets hemsida. Räddaren i nöden. Ibland, när det är viktigt för mig att verkligen förstå vad folk säger till mig, som igår på apoteket, börjar jag med att säga att min tyska inte är så bra. De flesta håller inte med. Det är antagligen snarare en återspegling av att Berlin är en stad med många invandrare som talare en tveksam tyska, medan min brytning är en icke-hotande skandinavisk brytning. Eller möjligen brittisk, det är vad folk gissar på. Det är lite frustrerande att ha ett bra passivt ordförråd men ett kasst aktivt. Med lite tur så löser det sig så småningom. Det bästa sättet att lära sig ett språk ordentligt är ju som bekant att skaffa sig en partner som talar det språk man försöker lära sig, men den strategin är ju körd, numer... Jag får nog ta och gå en kurs eller nåt istället... (På begäran från älsklingen vill jag bara väldigt tydligt klargöra att jag inte är ledsen alls över att jag inte kan ta till förhållandelösningen för att lära mig tyska. Tvärtom faktiskt. Puss sötnos!) ((Förresten - är det nån som vet hur det kommer sig att urin heter Harn på tyska, men urin på svenska? Eftersom SAOB inte har kommit till U, och jag inte har tillgång till annan språkhistorisk överlevnadsutrustning för tillfället, kan jag inte annat än go out on a limb och utgå ifrån att urin har en latinsk bakgrund, och Harn en germansk, men vart tog Harn vägen i skandinaviskan? Vad heter det på norska och danska? Söker man på Harn på SAOBs hemsida kommer man så småningom till hektar, så jag tror inte att det är samma Harn... Är det någon som har en idé?))
|
