Obamarama!

Någon har möjligen missat det, men det är ju snart val i USA. Och de har en kandidat som syns, och en som inte syns. Den som syns var i Berlin nu i veckan, och bla höll han ett tal om sina utrikespolitiska ambitioner. Vi passade på att gå och lyssna, och befann oss därför under större delen av torsdag eftermiddag bland 200 000 andra på den sk Fanmeile, dvs sträckan mellan Siegessäule och Brandenburger Tor. Under fotbolls-EM var Fanmeile knökfull med fotbollssupportrar som backade upp "unsere Jungs" och hyllade dem som hjältar. Lite samma känsla, fast aningens färre korvförsäljare, infann sig den här gången*. För trots att Obama inte presenterades som presidentkandidat, och trots att han själv sa att han inte ens var där i egenskap som kandidat, utan som medborgare, så hyllade folkmassan honom som vinnare. Ingen tvekan om den saken. Vi diskuterade lite huruvida McCain hade fått samma mottagande, samma uppslutning, om han mot förmodan dykt upp i Berlin för att hålla tal. Vi misstänker att svaret är "knappast".



Jag har en del att säga om själva talet, men först måste jag få säga saker om tillställningen. Det är inte konstigt att Obama hyllades som en hjälte, en vinnare, en rockstjärna. Hela apparaten runt honom är helt otrolig, och då såg vi förstås bara delar, bråkdelar. Men överallt såldes knappar, t-shirts, ballonger, och med jämna mellanrum stod det folk som frågade om man var amerikansk medborgare. Svarade man "ja" kunde man genast registrera sig för att få lov att rösta. Mycket effektivt. I synnerhet som de högg varenda person som gick igenom den lilla 1,5 meter breda avspärrningen till de ca 100 metrarna närmast scenen. Att han hade inte mindre än två (ganska sugiga) förband gav ytterligare fog för rockstjärnestämpeln. Såhär avslappnad kan man se ut när man står och fiskar röstberättigade:



Jag ska strax säga lite om talet. Men först: den här mannen kan bli vald på sitt leende. För det är det största, mest ärligt-liknande, varmaste, ögonen-nående leende jag har sett på en politiker. Jag håller just på och läser på om managed emotions, och hur viktigt det är för oss att vi upplever att den som måste se trevlig ut faktiskt ser trevlig ut av genuina skäl. Som flygvärdinnor som måste le. Vi tror inte att de är trevliga för att de vill, utan för att det är deras jobb. På samma sätt tror vi inte att politiker ler för att de är genuint glada att se oss, utan för att de förlorar väljare om de låter bli. Men i det här fallet vette sjutton. Det är lätt att falla för de tänderna.



Okej, talet: Shit, vilken bra talskrivare han har!!! Stiligt, stiligt uppbyggt, fina troper, inte alltför övertydliga, bra anknytning till platsen och till tidigare amerikanska kända talare i Berlin. Han sa varken "ich bin ein Berliner" (tack gode gud för det) eller "tear down this wall!" som företrädarna Kennedy och Reagan, men han talade i samma anda. På ett sätt som man bara kan göra i en tidigare delad stad. Mycket handlade om att vi alla är världsmedborgare - en tydlig anspelning på andemeningen i att vara "ein Berliner", och han var tydligt ute efter att signalera att han ville riva ner de murar som byggt upp mellan Europa och USA de senaste åren. Hur han vill göra detta är emellertid en smula oklart; mycket verkade gå ut på att Europa borde dra sitt strå till stacken i Afghanistan, och inte låta USA sitta där själva... I sådana lägen hurrade inte publiken riktigt lika högt som när det handlade om att vi alla måste offra litegranna för att vi ska rädda vår gemensamma värld. Själva världsmedborgargrejen fick han mig på, men det stöp en smula på världssamvetsbiten. Och på den selektiva historieskrivningen. Det är fortfarande vi mot dem, öst mot väst, Ryssland och de andra, kommunister mot vi som vet bättre.



En underliggande tanke i talet var att Östtyskland befriats från ett ok genom att muren revs och alla blev "befriade". Och ja, det är sant. Väldigt, väldigt mycket var dåligt i Östtyskland. Men när man har en publik på 200 000 framför sig, och man räknar med att en rätt stor majoritet av dem är just Berlinare, då ska man tänka på det här: Berlin ligger i forna Östtyskland. Det är inte en väststad. En del av staden var en ö som tillhörde väst, men även den låg i öst. Och väldigt många av dem som bodde i väst har lämnat staden efter sammanslagningen. De allra flesta som stod och lyssnade där på Fanmeile var sannolikt fd östtyskar. Östtyskar som inte nödvändigtvis fått det bättre efter sammanslagningen, östtyskar som sett de berlinplacerade industrierna läggas ner en efter en, östberlinare som sett den ena efter den andra av statssubventionerade förmåner försvinna. Allt var nämligen inte sämre förr. Tex var jämställdheten mellan könen oändligt mycket bättre i Öst än i Väst, eftersom alla förväntades arbeta. Det fanns dagisplats för alla, ingen förväntades stanna hemma med barnen, ge upp sin karriär, kasta bort sin utbildning. Tillskillnad från idag, när min otroligt kompetenta kollega blir tvungen att sluta arbeta eftersom hennes barns skola bara erbjuder eftermiddagsverksamhet som ett integrationsprojekt: tyska mammor ska nämligen vara hemma med sina barn, medan turkiska mammor ska städa...



Att stå i Berlin och använda "communist" som ett slagord känns väldigt otidsenligt. Och att använda Berlin som en symbol för enighet och rivna murar är att blunda för det faktum att för dem som växte upp med muren, som min granne, består Berlin fortfarande av ett öst och ett väst. Går man runt i staden så märker man ganska snabbt var man är. Det är en ganska segregerad stad. Utsocknes orienterar sig till stadens östighet och västighet. Den fina sammansmältningen och enigheten finns i retoriken och ideologin, men inte nödvändigtvis i de djupa folklagren. Detta är ett av de stora problemen med att ha väldigt olika målgrupper i sin publik. För självklart talade han till oss, till världsmedborgare, européer, tyskar, berlinbor, men i första hand talade han ju till sina väljare, till amerikanska medborgare och amerikansk press.

Men det var roligt att ha fått höra honom. Och jag hoppas att han blir vald.

* Alltså - det fanns förstås korvförsäljare. Säkert ett tiotal stånd stora som friggebodar. Och lika många som sålde skamlöst dyrt vatten - €3/halvliter. De flesta hade helt döda och neutrala ansiktsuttryck när de sa vad det kostade, som om det var fullständigt normalt. Andra var lite ärligare. Som mannen som stod med en skottkärra fyllt med vattenflaskor och ropade ut att han sålde "really expensive water". Det är lite mysigt med ärlighet.