tisdag 29 juli 2008

Ett hundliv

En av de många små men märkbara kulturkrockarna som man får vara med om här är det där med hundarna. I Sverige har vi ju en lag om att hundar måste hållas kopplade. Man får oftast inte heller ta med hundar in i affärer, och verkligen inte i restauranger*. Så är det inte här, kan man säga. Man får räkna med att det kan ligga en hund under ett restaurangbord, båda mina chefer har titt som tätt sina hundar med sig till jobbet, och man kan verkligen inte räkna med att hundar hålls kopplade!

Som igår, tex. För att stå ut i den obeskrivliga hettan hade T och jag vandrat över till vårt stamfik för att avnjuta varsin Weißweinschorle i skuggan av ett träd. Vid bordet bredvid oss satt två medelålders damer med varsin medelålders hund. Varsin medelålders koppellös hund. Detta är vad jag skulle förväntat mig i Sverige: hundarna skulle busa med varandra, och snart sticka iväg nån annan stans. Helst i närheten av en bil eller ett skrämt barn. Antagligen skulle de skälla också. Och på det hela taget inte uppföra sig alldeles pålitligt. I synnerhet inte om det kom en annan hund. Vad som hände här var emellertid följande: större delen av tiden låg båda hundarna snällt under sina mattars stolar. När de tröttnade på det började de nosa runt lite, men inte längre än en meter ifrån mattarnas bord. När en tredje hund kom förbi lufsade en av hundarna fram till den, nosade lite, och gick sedan tillbaka till sin matte. Inget skällande, inget otillbörligt springande, inget bråkande. Jag har också många gånger sett hundägare med hund på promenad längs trafikerad väg, helt utan koppel.

Hur kommer det sig? Vad är det tyska hundar kan som svenska hundar inte kan?


*En del är påhittiga när det gäller att komma runt sånt här. En gång såg jag en äldre dam inne på Paley - hon hade smugglat med sig sin hund in med hjälp av en barnvagn!

Inga kommentarer: