Leonard min vän!

Jag älskar Leonard Cohens musik. Och då menar jag verkligen älskar. De senaste åren har min spelare inte aktivt innehållit många andra artister, och min spellista i iTunes avslöjar att jag kanske nån gång ibland satt spelaren på repeat på pärlor som Alexandra leaving, I'm your man och Always. Eller i själva verket händer det ganska ofta. Typ dagligen...

Eftersom mannen är 73 år gammal, har levt ett tämligen hårt liv och inte har turnerat på 15 år, så var jag helt övertygad om att han inte skulle ge sig ut på nån mer turné, att det var klart, liksom. Men icke. Mannen är ute och åker just nu. World tour. Och av ovan anförda skäl törs man gissa att detta nog är den sista världsturnén...

Jag har verkligen försökt att inte vara för bitter över att jag knappt lämnat Skåne så skulle Leonard Cohen spela i Helsingborg. Jag har också försökt att inte bittra mig över att det inte gick att få biljetter till londonspelningen. Eller över att han av allt att döma skulle spela på varenda liten musikfestival i hela Tyskland, under förutsättning att de anordnades skitlångt från Berlin. Jag har också försökt att inte gnälla över att Berlin lyst med sin frånvaro på turnéhemsidan. Berlin! Vad hände med ”first we take Manhattan, then we take Berlin”, liksom???

Tiden av återhållet gnäll är emellertid förbi.

På väg hem, nattvandrande genom Berlin efter att ha varit och myst till Mamma Mia, får älsklingen nämligen syn på en plansch: ”Leonard Cohen, Berlin 4 oktober”. Behöver jag säga att jag trippade på så snabbt jag kunde i mina tolvcentimetersklackar för att komma hem snabbt innan biljetterna tog slut? Jag visualiserade nämligen snabbt och livligt hur biljetterna sneks bort under näsan på mig, bara för att jag haft det dåliga omdömet att promenera i högklackat.

Men icke - vi är nu lyckliga ägare (eller iaf är jag lycklig ;) ) till varsin biljett. Hurra!!! Jag ska få lyssna på - och se! - Leonard ändå!