Som doktorand noterade jag allt som oftast att anmärkningsvärt många doktorander gick och tänkte att de nog faktiskt var dummast av alla, och att de snart skulle bli avslöjade som fejkare. Nu efter disputationen verkar det som knyter samman folk vara känslan av att alltid vara ute i sista sekunden, ha svårt att få nåt gjort om det finns god tid, och på det hela taget vara orolig för att bli avslöjad som fejkare.
När ska man kunna sluta oroa sig, egentligen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Går du också fortfarande omkring med stunder av ångest kring att bli avslöjad som fejk? H och jag diskuterade detta härom veckan eftersom vi båda hade drabbats av det rätt så intensivt igen. För min del kommer det med stress, men jag undrar när jag ska känna mig så säker att jag inte har den där rädslan för att bli avslöjad som inkompetent/inte-lika-duktig-som-andra-trott som en liten klump i maggropen.
Fast du, det värsta är väl egentligen att vi verkligen inte borde behöva oroa oss för just det här?
Kram!
Aldri! For min del er jeg opptatt av begge deler, både tidsfristene og faren for å bli avslørt. Dessuten vet jeg jo heller ikke om jeg har jobb etter jul, heller. Æsj, livet som doktor er ikke bedre enn livet som doktorand, egentlig.
Samma dret alltihop. Tror du det blir bättre om man blir professor..?
Skicka en kommentar