Eller: Hur jag skaffade mig ett externt samvete.
Som jag har nämnt nyligen, så verkar ett vanligt problem bland mina bekanta vara en obenägenhet att prestera om det saknas en hög grad av yttre tryck. Med andra ord: Vi gör allt i tid, och vi gör ganska bra ifrån oss, men av någon anledning gör vi väldigt lite i GOD tid, och ännu mindre om ingen vet det där vi inte gör är något som borde göras. Som att skicka en artikel till en tidskrift, t.ex. Att sno ihop saker till konferenser och antologier är en sak - då är det någon som inväntar ett resultat. Men att skicka till en tidskrift är en annan sak. De får ju in grejer löpande, liksom, och märker inte att jag inte skickar in, eftersom de inte väntar på det. Så ungefär.
För att råda bot på detta har jag idag ingått en pakt, en ohelig allians om man så vill, med E och U. Vi hade suttit och bekymrat oss över framtiden och våra osäkra möjligheter till anställning, och kommit fram till att det enda raka är att meritera sig. Vilket kräver en viss självdisciplin. Och eftersom vi saknar det (utom under press) bestämde vi oss för att helt enkelt bli varandras externa samveten, varandras press.
T springer på anställningsintervjuer för tillfället, och när man gör såna inom hans bransch får man också göra personlighetstest. En fråga som har dykt upp i de där testen, och som vi har diskuterat, är ungefär: "Är en av dina drivkrafter att göra din chef nöjd?". Det här tycker jag är en svår fråga. T svarar utan att tveka nej, hans drivkraft är att göra ett bra jobb. Det vill väl jag med, men jag har svårt att hitta en intern motivation. Det är inte så att min drivkraft är att göra min chef nöjd (jag har f.ö. ingen chef), men jag är trots allt en person som en gång i tiden jobbade livet ur mig för att höja mitt dalande latinbetyg för att jag inte ville göra min lärare besviken... Riktigt så auktoritetsbunden är jag nu inte längre, men jag har fortfarande svårt att motivera mig för min egen skull. Utan en kontrollinstans, nån extern som bryr sig, har jag ibland svårt att motivera mig.
Så nu har jag skaffat en sån. En pakt. En hemlig överenskommelse. En lösning? Kanske.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar