...then we take Berlin...

Äntligen. Cohen. Live. Jag har ägnat senaste veckan åt att inte tänka på det, inte haussa upp mina förväntningar, inte hoppas att han ska sjunga just den låten... Men det var svårt förstås. Som att låta bli att tänka på en rosa elefant när man blivit förbjuden att göra just det.

Som tur var uppfylldes de, mina förväntningar. Förstås.

Jag har aldrig sett mig som ett hysteriskt fan, men när Cohen klev in på scen, ackompanjerad av applådåskor, insåg jag hur de där tjejerna som stod längst fram på Beatleskonsterterna i sina fina klänningar med vida kjolar och skrek hysteriskt måste ha känt sig. Jag ville också skrika hysteriskt. Men eftersom jag satt på läktaren och inte var längst framme på scenen, och eftersom resten av publiken var sansad medelålder, som antagligen var med på de där Beatleskonserterna, lät jag bli. Men mina händer pirrade en halvtimme efter konserten av allt klappande. Nära nog.

Cohen är en liten farbror, han ser ut att vara lätt som en fågel, ser ut att stå ostadigt på sina vinglande ben (som tydligen alltid varit lite vinglande), men han hoppar hoppsasteg in på och av scen, han sjunger och sjunger och sjunger, och varje låt är hjärtskärande vacker, varje låt möts efter ett par toner, något ord, av uppskattande applåder som säger "Jaaa, tack för att du valde just den! Det är ju min favorit!". Varenda en.

Det var förstås fantastiskt. Och inte bara Cohen förstås. Musikerna och kören var otroliga, och så mycket mer än ett band - var och en var ekvilibrist, soloartist, glänsande, framhävd. Var och en blev presenterad minst tre gånger - en markering om att detta var en gruppinsats, vi skulle inte tro att vi bara lyssnade på Cohen, vi lyssnade också på var och en av de andra, och han skulle inte vara lika mycket utan dem. 

Och publiken förstås. Cohen framhöll vilken lyx, vilket privilegium, vilken ynnest det är att i en ostadig tid som vår kunna samlas, så många, kring ett gemensamt syfte, att mötas och se vad vi har gemensamt, se våra medmänniskor, och tillsammans uppleva något stort. Vi upplevde verkligen massans gemenskap på det allra mest positiva sätt man kan tänka sig. Det var en stor känsla. SOm den bästa av gudstjänster.

Jag har inte ord att beskriva hur lycklig jag är över att ha fått vara med om detta. Men från Halleluja och framåt, kanske fem låtar?, stod hela arenan upp. Så bra var det. Mer tänker jag inte säga.

(Men - jag måste säga en sak om något annat. Bredvid mig, och överallt i publiken, satt människor som precis hela filmen igenom filmade allting med sina mobiler eller digitalkameror. Och av mannen bredvid mig att döma kollade de antagligen på konserten genom sin digitalkamera, inte genom att titta på scenen, inte genom att lyssna, känna, njuta. Är vi så vana att uppleva världen sekundärt, genom TV-skärmar, genom våra datorer, att vi när vi får möjlighet att uppleva detta stora, en stor artist som skriver låtar och kärleken, livet och döden som rör vid ens själ, i en gemenskap med hundratals, tusentals, som bars just där och då vill njuta av allt och visa den här fantastiska sångaren med den gyllene rösten att han har gjort ett intryck, att låtar som är 40 år gamla fortfarande påverkar, rycker med, framkallar tårar, känslor, skratt, bara förmår ta in det genom en skärm? Är verkligheten för nära? Är den för autentisk? Eller inte tillräckligt autentisk? Blir det inte verklighet på riktigt förrän vi kan visa våra vänner vad vi har filmat? Innan vi har lagt ut det på YouTube är det inte verkligt.

Jag föredrar mina högst icke-digitala minnen.)