Lördagsutflykt

På lördagen var det över 30° varmt, så istället för att sitta hemma och pyssla med en konferensansökan så åkte jag till Wannsee. Från Wannsee kan man ta en båt (ganska många olika båtar faktiskt) och åka runt i kanal- och sjösystemet som består av en 7-8 sjöar som man har sammanbundit genom att helt enkelt gräva bort den marken som skiljer dem åt. Hela Wannsee kantas av otroligt lyxiga hus, som tydligen stod mer eller mindre övergivna under murens tid, men som nu är så otroligt tjusigt renoverade att man inte kan ana att de inte varit fina jämt.



Jag har insett att något jag verkligen saknar är hav. Och öppenhet. Det finns liksom ingenstans att komma undan när man bor i inlandet och det är så här varmt. Eller öht, egentligen. Var man än vänder sig, så är det bara en massa land, inget hav. Hav är verkligen det bästa jag vet. När jag var i Santa Barbara sommaren 2001 brukade jag gå ner och sätta mig på stranden mitt i natten och bara lyssna på vågljudet och lukta på saltet. Då förstod jag för första gången att jag aldrig bott någonstans - mer än nån vecka i stöten - där det inte fanns hav inom rimligt avstånd. Och att det där havet som jag satt vid, det band ihop med mitt eget hemtama hav. Och att havets rörelser lugnade mig så mycket att vad som än rev och slet i mig just då, så blev jag lugn.

Nu är det inte så mycket som river och sliter i mig - jag vill mest få kunna bli lite svalkad. Då duger Wannsee. Det binder inte ihop mig med något; snarare visar det mig ännu mer hur lite hav det verkligen är. Men det doftar vatten.
Det är inte hav, men det duger.

Jag hade ingen frukostmat hemma, så jag fick smälla i mig en liten lunch innan båtfärden. Annars misstänker jag att jag hade gått helt sönder. Valet var en smula begränsat. Skåda: Bratwurst med pommes. Jättemumsiga superfriterade pommes och en korv som egentligen var jättegod och som det verkligen var kött i (detta är en av de verkligt fina sakerna med Tyskland), men tyvärr såg jag in i gatuköket att den låg och puttrade ett ca centimetertjockt lager med fett. Jag har verkligen ingen fettskräck, men även jag har mina gränser. Korvbrödet var en halv Brötchen, inte ett svenskt fluffbröd. Och senapen lekte man inte bort. Det var faktiskt ruskigt gott.

Under hela båtturen förundrades jag över hur tjyvtjockt med båtar det var överallt. Marinor galore och hur mycket både segelbåtar och stora fins husbåtar som helst. Havsflicka som jag är har jag lite svårt att förstå själva grejen. Jag skulle bara känna mig instängd. Poängen med att ha en båt på havet är ju att man liksom kommer i kontakt med det där stora, sammanbindande. Detta gav mig mer känslan av båtar i en badbalja.

Men det är säkert jag som missar nåt.

När man åker i det här systemet kommer man ända ner till Potsdam. Där nånstans har man börjat vänja sig vid tanken på ett det har varit gräns hela vägen som man åker, och så kommer man till Glienicker Brücke. Den utgjorde en gränsmarkering mellan öst och väst, och mitt på bron brukade man ha honest to God nattliga utväxlingar av agenter. Den har varit med i en och annan kalla kriget-film, då inhöljd i dimma och månljus.

Det var det jag gjorde på lördagen! Sedan åkte jag hem och åt mellanmål på en liter jordgubbar. Livet kan vara värre.

Det finns fler bilder till det här. Men de vill Blogger inte ladda upp idag. Mna kan kolla på Bilddagboken! Man måste ha lösenord eller vara min vän därinne för att kunna kolla. Jag heter Drakona där om man vill bli min vän. Lösenordet får man om man frågar, men jag skriver förstås inte ut det här...