Detta med privat och offentligt

Här har alla privata sjukförsäkringar, eller försäkringar genom jobbet. Så när man går till läkaren så får man visa upp ett litet kort, så får man allt betalt från försäkringsbolaget. Om de tycker att man behöver vård, förstås. Jag har ingen sån försäkring, utan en svensk försäkring genom universitetet. Hittills har det funkat fint tycker jag, men vi får se hur det går nu. Jag har nämligen fått sjukgymnastik på recept, och eftersom min försäkring bara gäller för akuta behandlingar (dvs inte tex hälsokontroller) kan det hända att jag inget får. Men men.

De verkar vara en del för friskvärd här. Min läkare ville inte skriva ut tabletter för att jag inte skulle ha ont i armen, utan han skickade mig till en sjukgymnast istället. Finfint tänkte jag, nu får jag massage - alla knutorna bort! Men icke. I alla fall inte som jag hade föreställt mig. Istället fick jag en holistisk utvärdering av hela min hållning, hela skelettet, och hur dess status (kass - snett och vint och kompenserat till höger och vänster) har påverkat mitt allmäntillstånd. Så nu börjar vi med magen och arbetar oss utåt.

Jag är glad att jag bara har blivit behandlad av människor jag har fått förtroende för, som har sagt saker jag har varit beredd att acceptera. Min tyska räcker numera alldeles utmärkt till att förstå jättemycket, och göra mig helt okej förstådd i de flesta sammanhang, men att käfta emot är fortfarande lite beyond me. Tänk om blodförgiftningsincidenten skulle upprepas, tex? Då jag kom till Cityakuten med uppsvullen, mörkrosa, ådrig fot orsakad av skavsår och garvsyra, och sköterskan insisterade att jag hade blivit biten av något och inte lät mig prata med en läkare förrän jag började gråta? Hur gör man det på tyska? Får man prata med en läkare här om man gråter? Hur ska man veta.

Men en sak är iaf fin: man får en tid nästan med en gång när man ringer och bokar. När jag bokade läkaren fick jag en tid inom en vecka utan att ens behöva tala om vad det var för fel på mig (jfr när jag skulle undersöka varför jag hade varit kroniskt förkyld i månader och fick en läkartid 2 månader senare...), och när jag ringde sjukgymnasten på fredagen var hon beredd att ta emot mig på måndagen efter. Så jag är rätt imponerad. Det är ett hårt slag för den ideologiska övertygelsen att förstatligat är fina grejer och att privatisering kommer från den Onde... Klart att alla ska ha rätt att få sjukvård även utan försäkring, men det är också rätt trevligt att få behandling innan ens krämpa blivit kronisk/accelererat/dödat en/visserligen försvunnit men under tiden orsakat dubbelt så många sjukdagar som man skulle ha haft om man fått behandling.

Jahapp. Tydligen helrenoverar jag mig själv medan jag är här, tar itu med en massa fysiska dåliga samveten. Träning och spänningar och rygg och grejer. Hurt, hurt!