Jopphejdihejda eller Jag har en ny handledare

Jag har startat ett nytt liv. Jag har börjat träna. Efter att ha insett att min kropp börjar säga ifrån inför allt stillasittande som det här jobbet innebär - den har gett mig upprepade urinvägsinfektioner som mot slutet letade sig så nära njurarna att det blev bamseantibiotikabehandling, den har fixat så att jag känner ryggkotorna toucha varandra, och jag känner mig helt enkelt svagare och knubbigare än nånsin - tog jag mig till slut i kragen och gick till ett gym. Det var inte så hemskt svårt att välja vart jag skulle gå: ca tio minuter hemifrån ligger ett av Berlins mååånga "Jopp Frauen Fitness", och dels är deras lokaler vansinnigt fräscha (de är helt nya), dels är det just Frauen Fitness: inga killar som hänger framför speglarna och ägnar sig åt att beundra sina egna muskler eller annan suspekt autoerotisk verksamhet, och inte heller kan de hogga alla de bra maskinerna. För face it: hur många av er har varit på ett gym där det är tjejer som sitter och paxar de nyaste maskinerna...? På Fysiken i Göteborg står de gamla, skrangliga och slitna maskinerna inne i "tjejgymmet", och t.o.m. där är det svårt att komma åt dem, för de hoggas av killar. Men inte här. Här är det luftigt och fint, man hör inte minsta krystljud från folk som lyfter tyngre än vad de kan, och det är verkligen behagligt att träna i en lokal som har parkettgolv under löpbanden och heltäckningsmatta (sån där lite hård, sisal eller nåt, inte matta med lugg) under styrkemaskinerna. Piffigt och fräscht. Dessutom får man en personlig tränare väldigt billigt och bra. I alla fall i början. Efter två träffar med denna brett leende vältränade människa, som har enormt stort överseende med såväl min usla fysik som min usla tyska, börjar jag misstänka att det är som med knark: första hitten är gratis, vill du ha en fix får du betala. För det är verkligen trevligt med någon som tvingar en att göra de där sista tre armhävningarna som man egentligen skulle vilja maska sig ifrån, som mäter ens puls i både viloläge och definitivt-inte-viloläge och talar om vad siffrorna betyder, och som mäter ens kroppsfett och glatt, entusiastiskt, men ändå lite lagom strängt tittar på en och säger "das müssen wir verändern". Det är som att veta vad man gör. Inte bara gå och greja med en maskin en smula och tänka att det nog blir bra. Herrejösses. Att ha en handledare är fina grejer.

Dessutom har de bastu, som jag har saknat sen jag flyttade hit, och man kan få massage (ahhhhh). Men. Hur nöjd jag än är med hela arrangemanget måste jag säga att jag är en smula avundsjuk på Johanna och hennes nya gym, som verkligen verkar vara något alldeles extra! Men jag klagar inte. Inte ens när den glada käcka människan på gymmet säger "noch drei" tre gånger i rad innan hon bestämmer sig för att det verkligen är nog...