Jag har börjat tycka att åtminstone min passiva tyska är rätt okej numer. Men efter en liten vecka i Österrike (tack J och A!) måste jag erkänna att den tyska jag förstår är väldigt begränsad. Begränsad till Berlin med omkrets, till tyska med turkisk brytning. För Österrikisk tyska är full av tungspets-R, R som har en läspande kvalitet, runda L. Mycket märkligt. Mesta tiden satt jag frågande även när jag förstod varje enskilt ord: jag fattade nämligen inte hur de hängde ihop! Det var en förvirrande upplevelse.
Men bortsett från denna babelupplevelse (som i sig var rätt underhållande), så var det en fantastisk resa! Frisk luft (luftkurort, no less!), kylig alpsjö, varm sol, höga berg och isgrottor. Och gräset var sådär lite gulaktigt grönt som det bara är i alperna och på tyska tågbanor.
En dag vandrade vi upp på berget Loser, alldeles i närheten av As pappa, som vi bodde hos. Det var så vackert att man tappade andan, något man även gjorde pga lutningen. Jag var helt imponerad av de små tanterna och de små barnen som pinnade på som bara den utan att se nämnvärt andfådda ut. Jag måste börja träna hårdare. Eller som T sa: "Nu i höst blir det gymmet fyra gånger i veckan!" De hurtiga italienarna, som inte bara klättrade längs den jättebranta bergväggen för att komma upp, utan också sprintade förbi oss på vägen ner, lade förstås en smula lök på laxen för oss*. Minst fyra gånger i veckan!
Sånhär var utsikten:
Och såhär såg de klättrande italienarna ut:
En sak jag verkligen gillar med att resa är att man får testa ny och spännande mat. Kollegan E hade sagt till mig innan jag åkte att nu skulle jag få möjlighet att testa riktigt Kaiserschmarren! Och det gjorde jag - mums! Tjock isärriven pannkaka med plommonsylt på. Man kan ha det sämre!
Jag hade tänkt fotografera Kaiserschmarren så ni kunde få se hur mumsigt det ser ut, men på den här bilden ser det mest kladdigt ut. Det är för att det var så gott att jag aldrig kom ihåg att jag ville fotografera det innan jag började äta. Men vi åt förstås också gulaschsoppa, Gamsgulasch (dvs på bergsget), Knödel och en massa mumsig korv. Förutom att vi hade ynnesten att att få äta oss mätta på pata negra. Det lär jag aldrig göra igen...
Vi var förstås inte bara i bergen. Vi var i isgrottor också (men där fick man inte fota) och i Salzburg. Där fascinerades jag av två saker: dels mängden butiker där man kunde köpa Lederhosen och Dirndl (plural Dirndln? Eller?), dels att det - mitt i sommaren - fanns julpynt överallt! Vi hittade tillomed en butik som hette Christmas in Salzburg.
Vad jag frågar mig är varför den hette på engelska. Men man ska nog inte fundera för mycket på det, utan helt enkelt tänka "turism, turism, turism". Jag köpte faktiskt ett litet, litet julpynt. Fast i en annan affär. Salzburg i största allmänhet var ganska turistigt, mitt uppe i sin pittoreska charmighet. Man hade slagit mynt av inte bara Mozart, utan även av familjen v. Trapp så det stod härliga till. Och man kunde köpa de allra mest kitschiga souvenirgrejer jag nånsin har sett! En turistgrej som inte var täckt med Edelweiß eller kobjällror var inte värd att kallas turistgrej, liksom. Jag blev faktiskt tvungen att ta kort på ett souvenirstånd:
När vi frågade D och N, som vi bodde hos, om det här med Lederhosen och Dirndl så suckade de bara. Vi var nämligen fascinerade över att hela byn var full med folk i folkdräkt, ibland hela familjer! Tänk hur det skulle se ut om det var i Sverige - hela byar fulla med folk i bohusdräkt! Eller så. Men tydligen var det mest folk från Wien som hade sommarhus i bergen som klädde sig så, för att liksom lite romantiserat leva sig in i omgivningen. Ungefär som på 1700-talet när adeln klädde ut sig till herdar och herdinnor och lekte med tama lamm i parker.
Salzburg var lite roligt - vi tittade på vackra trädgårdar, på Domen, huset där Mozart bodde under större delen av sin uppväxt och på en borg full av vapen och tortyrredskap. Dessutom åt vi förstås tårta. Vi gick inte till cafét som menade att de hade uppfunnit Sachertårtan, inte heller till det där de sade sig ha uppfunnit Mozartkulan, utan istället till ett anrikt café där det kommer servitrisuniformsklädda servitriser med hela brickor med bakverk, så får man välja vilken tårtbit man vill ha! Vi testade både Sacher (förstås) och Schwarzwald. Jag har alltid hoppats att Sachertårta har varit torrt och lite tråkigt för att de som har gjort den inte har kunnat, men det visade sig att den visst ska vara smulig och tråkig. En sån besvikelse. Schwarzwaldtårtan däremot var fantastisk!
En tokig sak var att man skulle betala tårtan till tårtservitrisen (som tog betalt med en gång) och kaffet till servitören (som tog betalt när man ville gå). A och J misstänkte att det nog var en uråldrig symbios mellan tårtfamiljen och kaffefamiljen, och att det handlar om att inte blanda samman de olika familjernas finanser...
Detta var en mycket bra början på semestern, som nu går vidare med en Grand Tour genom Sverige. Men först: en heldag vid tvättmaskinen!
*Jag vet att "lök på laxen" tolkas som "att göra något bra bättre", ungefär som "grädde på moset" av många, men jag håller mig till den äldre tolkningen, nämligen "att göra ont värre".
