Artighet

Igår, hemma hos G & K, pratade vi om artighet och oartighet. Om svensk oartighet och artighet, och om tysk oartighet och artighet. Och lite om nederländsk också. I början hade G varit förundrad över att K var så oartig när hon beställde på restaurang: hon sa ju inte "tack" en enda gång!

Detta är lite svårt när man som svensk kommer till land som har bitte eller please eller liknande. Det går nämligen inte att översätta rakt av. Då kan det bli rent oartigt.

Och bara för att man säger bitte här titt som tätt betyder inte att man som svensk tycker att alla andra är vansinnigt artiga. Iaf inte när man väl kommit förbi att man blir niad och Frau-ad... En svensk som ska be om hjälp säger ofta (iaf om svensken är jag) ungefär såhär: "Ursäkta mig, jag undrar om du skulle kunna hjälpa mig", eller "Du skulle inte vilja hjälpa mig?". Här förekommer en hel hög med förmildrare som gör att det man begär inte är så mycket något man begär som något man skulle kunna bli erbjuden om allt går väl. Den första varianten verkar väldigt svår på tyska, jag har problem med att ens fundera ut hur man skulle säga. De flesta, när jag har tjuvlyssnat, verkar helt enkelt säga "Detta vill jag, bitte". Ungefär. Och den negativt formulerade frågan ska vi inte prata om. Jag har hört mig för lite, och den verkar bara ha de negativa konotationer som den kan ha även på svenska om den ställs med lite överseende tonfall till ett butiksbiträde som inte har märkt att man har väntat i tio minuter.

Så svenskar är nog inte så oartiga. Vi har bara andra strategier och förväntningar än de som talar "please"-språk.