Läkarbesök

Att gå till läkaren på tyska visade sig vara betydligt mindre komplicerat än vad jag hade förväntat mig. Till min lycka pratade läkaren bra engelska, så genast kunde jag slappna av, för då visste jag att jag skulle kunna få sagt vad jag ville att han skulle förstå, utan att behöva vända hjärnan ut-och-in. Genast slappnade jag av och min tyska blev mycket bättre.

När jag satt och letade efter en läkare att gå till, märkte jag att läkarna står som spön i backen i den här staden. Det finns gott om små privatkliniker och man behöver inte gå många hundra meter innan man har passerat ett par stycken med diverse specialiteter. Vad jag hade svårare att hitta var något som motsvarar en vårdcentral. Men med tanke på hur lätt det var att komma till en privatläkare, så behövs det säkerligen inte. Något som däremot fanns, var en piffig anordning med läkare som gör hembesök. Varför ska du åka till akuten och sitta där, om det inte är värre med dig än ditt barn inte får sova pga öroninflammation? Nä, istället ringer du och säger hur det ligger till, så kommer en ambulerande läkare hem till dig. Har du en helt vanlig sjukförsäkring (som de flesta har genom jobbet, annars har man det privat) tar man det på försäkringen. Nu är jag ju iofs av ideologiska skäl strängeligen opponerad med ett privatförsäkringsbaserat vårdsystem, men jag är av alla andra tänkbara skäl för läkare som svischar hem till en så man inte behöver sitta och vänta med ett febrigt barn i famnen... Tex. Eller sitta själv hemma med hög feber och veta att man borde ta sig iväg till vårdcentralen, men man är så slut att man inte orkar stå upp, och man kankse är yr och allt.

Fina grejer, läkare via hemkörning.

Ordförråd

Jag är van att känna att jag har ett förhållandevis stort ordförråd. Utom när jag är på jobbet då, men det är antagligen naturligt när man har det jobbet jag har - i jämförelse med mer seniora kolleger kommer jag att gå bet, så är det bara. Men här upplever jag mitt bristande ordförråd väldigt konkret. Senast igår satt jag en bra stund med google för att ta reda på vad urinvägsinfektion heter på tyska (Harnrohrentzündung) innan jag masade mig iväg till apoteket för att få mig lite urindrivande te. Det fina med en högre akademisk utbildning är inte så mycket om att man kan allt själv, utan att man vet vart man ska vända sig för att få reda på saker och ting. I det här fallet tyska apotekets hemsida. Räddaren i nöden. Ibland, när det är viktigt för mig att verkligen förstå vad folk säger till mig, som igår på apoteket, börjar jag med att säga att min tyska inte är så bra. De flesta håller inte med. Det är antagligen snarare en återspegling av att Berlin är en stad med många invandrare som talare en tveksam tyska, medan min brytning är en icke-hotande skandinavisk brytning. Eller möjligen brittisk, det är vad folk gissar på.

Det är lite frustrerande att ha ett bra passivt ordförråd men ett kasst aktivt. Med lite tur så löser det sig så småningom. Det bästa sättet att lära sig ett språk ordentligt är ju som bekant att skaffa sig en partner som talar det språk man försöker lära sig, men den strategin är ju körd, numer... Jag får nog ta och gå en kurs eller nåt istället...

(På begäran från älsklingen vill jag bara väldigt tydligt klargöra att jag inte är ledsen alls över att jag inte kan ta till förhållandelösningen för att lära mig tyska. Tvärtom faktiskt. Puss sötnos!)

((Förresten - är det nån som vet hur det kommer sig att urin heter Harn på tyska, men urin på svenska? Eftersom SAOB inte har kommit till U, och jag inte har tillgång till annan språkhistorisk överlevnadsutrustning för tillfället, kan jag inte annat än go out on a limb och utgå ifrån att urin har en latinsk bakgrund, och Harn en germansk, men vart tog Harn vägen i skandinaviskan? Vad heter det på norska och danska? Söker man på Harn på SAOBs hemsida kommer man så småningom till hektar, så jag tror inte att det är samma Harn... Är det någon som har en idé?))