Kaffets cirkulära tillstånd

En sak som har förundrat mig lite sedan jag flyttade hit är i vilken utsträckning en viss amerikansk kaffekedja med grön rund logga och ett namn som anspelar på stjärnor har etablerat sig här. Och i vilken utsträckning de inte har etablerat sig i Sverige. Den populära teorin är att i Sverige finns redan en utbredd cafékultur, och det går att få tag på bra kaffe till betydligt bättre priser än vad den här kedjan är beredd att erbjuda. Min teori är att en visst närköpskedja som är väldigt väletablerad i Sverige redan har tagit alla attraktiva gatuhörn. Jag hörde en gång att närköpskedjan har som mål att att från varje butik ska man kunna se till nästa butik. Och eftersom de åtminstone i Göteborg har lyckats förvånansvärt bra med det målet (om det nu var ett verkligt mål) så finns det ju ingenstans kvar för kaffekedjan att vara.

En intressant sak med det här med kaffekedjan är att det finns en hel massa större eller mindre kaffekedjor i den här staden. Jag och alla har de runda fina logotyper, företrädesvis med en yttre ring, och så en inre cirkel med nån sorts illustration i:


Roligt va? Trygghet i det välkända och att köpa sig lite av den framgångsrikes framgångar, liksom. Jätteexotiskt, tänkte jag, ända tills jag kom på hur den där ganska väl utspridda svenska kedjans logga ser ut... Så var det med den vardagsexotismen! Nu har jag bara länkat till de stora kaffekedjorna, så här kommer länkar till de mindre också, så att det blir rättvist: här, här och här. En av dem, den orangea, Chacaron Coffee, verkar inte ha nån hemsida, men om du tycker att det är orättvist av mig, så kan jag tänka mig att kompensera det genom att bjuda dig på kaffe och brownie där när du hälsar på. De gör jättemumsiga brownies!

Klipp dig å skaffa ett jobb...

Klippt mig har jag gjort. Men det där med att skaffa ett riktigt jobb...

Brita o ja

Jag har hittat en lösning på mitt vattenproblem. Jag har ju tidigare klagat på att mitt vatten är så hårt att det är odrickbart, och att kranvattnet faktiskt smakar riktigt läskigt. Att köpa allt mitt dricksvatten på flaska är ju förstås en lösning, men knappas varken en ekonomisk eller miljövänlig sådan. Så. Igår när jag var och strosade runt inne på MediaMarkt så hittade jag lösningen. Visst, de har den VÄRSTA reklamen, men det är rätt kul att kolla på alla miljarder prylar man inte visste att man inte kunde leva utan - i Tyskland är det tex tydligen mycket vanligare än hemma att man har en charksåg, en sån där med cirkelsåg som man kan skära salami med, hemma - så ibland går jag dit bara för att mysa. Det händer att jag kommer hem med saker. Som igår. Då hittade jag en hel hylla som jag inte hade sett förut, nämligen vattenreningshyllan. Där stod Brita och väntade på mig. Brita är en kanna med filter i, som filtrerar bort inte bara kalk, utan även bly och koppar. Det krävdes inte mycket fundering innan jag övertygade mig själv om att det var värt ett försök.

Såhär ser Brita ut:



När vi kom hem, Brita och jag, så testade vi vad hon kunde göra för mitt vatten. Det är helt otroligt. Antagligen är det fortfarande en smula järn i, och det är en liten aning salt, men annars så! Fullt drickbart kranvatten, mina vänner!

Hurra för Brita!

Jopphejdihejda eller Jag har en ny handledare

Jag har startat ett nytt liv. Jag har börjat träna. Efter att ha insett att min kropp börjar säga ifrån inför allt stillasittande som det här jobbet innebär - den har gett mig upprepade urinvägsinfektioner som mot slutet letade sig så nära njurarna att det blev bamseantibiotikabehandling, den har fixat så att jag känner ryggkotorna toucha varandra, och jag känner mig helt enkelt svagare och knubbigare än nånsin - tog jag mig till slut i kragen och gick till ett gym. Det var inte så hemskt svårt att välja vart jag skulle gå: ca tio minuter hemifrån ligger ett av Berlins mååånga "Jopp Frauen Fitness", och dels är deras lokaler vansinnigt fräscha (de är helt nya), dels är det just Frauen Fitness: inga killar som hänger framför speglarna och ägnar sig åt att beundra sina egna muskler eller annan suspekt autoerotisk verksamhet, och inte heller kan de hogga alla de bra maskinerna. För face it: hur många av er har varit på ett gym där det är tjejer som sitter och paxar de nyaste maskinerna...? På Fysiken i Göteborg står de gamla, skrangliga och slitna maskinerna inne i "tjejgymmet", och t.o.m. där är det svårt att komma åt dem, för de hoggas av killar. Men inte här. Här är det luftigt och fint, man hör inte minsta krystljud från folk som lyfter tyngre än vad de kan, och det är verkligen behagligt att träna i en lokal som har parkettgolv under löpbanden och heltäckningsmatta (sån där lite hård, sisal eller nåt, inte matta med lugg) under styrkemaskinerna. Piffigt och fräscht. Dessutom får man en personlig tränare väldigt billigt och bra. I alla fall i början. Efter två träffar med denna brett leende vältränade människa, som har enormt stort överseende med såväl min usla fysik som min usla tyska, börjar jag misstänka att det är som med knark: första hitten är gratis, vill du ha en fix får du betala. För det är verkligen trevligt med någon som tvingar en att göra de där sista tre armhävningarna som man egentligen skulle vilja maska sig ifrån, som mäter ens puls i både viloläge och definitivt-inte-viloläge och talar om vad siffrorna betyder, och som mäter ens kroppsfett och glatt, entusiastiskt, men ändå lite lagom strängt tittar på en och säger "das müssen wir verändern". Det är som att veta vad man gör. Inte bara gå och greja med en maskin en smula och tänka att det nog blir bra. Herrejösses. Att ha en handledare är fina grejer.

Dessutom har de bastu, som jag har saknat sen jag flyttade hit, och man kan få massage (ahhhhh). Men. Hur nöjd jag än är med hela arrangemanget måste jag säga att jag är en smula avundsjuk på Johanna och hennes nya gym, som verkligen verkar vara något alldeles extra! Men jag klagar inte. Inte ens när den glada käcka människan på gymmet säger "noch drei" tre gånger i rad innan hon bestämmer sig för att det verkligen är nog...