Flaggor och alla får vara med!

Jag är sjuk, säkert döende i halsont, så istället för att förbereda nästa veckas seminarium bloggar jag ifrån min sjuksäng. Egentligen är jag inte riktigt såhär ynklig, men det faktum att min sötnos är här och pysslar om gör att jag liksom kan tillåta mig att få vara sjuk på riktigt. Jag behöver inte ta hand om mig själv, liksom. Det är någon som hämtar Bafucin åt mig när jag behöver. Bättre blir det knappast.

Förkylningen fick jag när vi var i Lund i helgen. Vi var dör för att kolla på Dolly Parton (som var bra) och för att göra lite annat. Hämta de här, tex.

Men vi skaffade annat också. Tex ett flaggspel med svenska flaggor. Det är ju fotbolls-EM, och i Tyskland försöker man komma fram till hur mycket flagga man egentligen får ha. I Tyskland började nämligen folk vifta med flaggor först för två år sen, under VM. Innan dess har man i princip inte viftat med flaggor sedan 1945. I 61 år var det alltså i stort sett tabu att använda flaggor - man var rädd att bli stämplad som nazist. Nu när det äntligen är legitimt med flaggor igen, gör folk sitt bästa för att ta igen det hela när det är någon form av sportevent på gång. Var och varannan bil har speciella flaggor som man fäster i fönstren, och från balkongerna hänger flagga efter flagga. Men inte bara tyska - alla andra nationaliteters flaggor är också representerade. Om man har en annan etnisk bakgrund än tysk, verkar kutymen vara att man har en tysk flagga och en från hemlandet på sin bil.

På vårt hus hänger en polsk, en fransk och en italiensk flagga, så vi tänkte fylla på med vårt svenska flaggspel. I affärerna är de så entusiastiska över detta med flaggor att det inte är så noga om man är med i EM eller ej. En kollega berättade att hon hade sett en brasiliansk och en koreansk flagga i sin lokala närbutik.

Man ska inte vara så kinkig!

Frukost!

Det kan hända att jag redan har nämnt det här med frukostar... Det är nämligen en av det riktigt stora behållningarna. Att gå och sätta sig på en restaurang eller ett café och äta FRUKOST! Mumsiga kompositioner på lite blandat kallskuret, både kött och ost, garnerat med grönsaker och frukt. Till detta ett par brötchen eller en croissant, lite smör och sylt. Mums! På mitt lokala hak, S-Café, kan man dessutom få det mumsigaste just nu: frukt (inklusive jordgubbar) i krämig mumsig kesella, en liten fint sprutad klatt vispgrädde och så flagad mandel uppepå. Ljuuuuuuuvligt! Dessutom serveras det i söta små coupe-skålar. Jag kan äta hur mycket som helst.

Såhär ser det ut, ihop med en croissant och en kaffe:



Dagens tyska ord: Früchtequark.

Detta med privat och offentligt

Här har alla privata sjukförsäkringar, eller försäkringar genom jobbet. Så när man går till läkaren så får man visa upp ett litet kort, så får man allt betalt från försäkringsbolaget. Om de tycker att man behöver vård, förstås. Jag har ingen sån försäkring, utan en svensk försäkring genom universitetet. Hittills har det funkat fint tycker jag, men vi får se hur det går nu. Jag har nämligen fått sjukgymnastik på recept, och eftersom min försäkring bara gäller för akuta behandlingar (dvs inte tex hälsokontroller) kan det hända att jag inget får. Men men.

De verkar vara en del för friskvärd här. Min läkare ville inte skriva ut tabletter för att jag inte skulle ha ont i armen, utan han skickade mig till en sjukgymnast istället. Finfint tänkte jag, nu får jag massage - alla knutorna bort! Men icke. I alla fall inte som jag hade föreställt mig. Istället fick jag en holistisk utvärdering av hela min hållning, hela skelettet, och hur dess status (kass - snett och vint och kompenserat till höger och vänster) har påverkat mitt allmäntillstånd. Så nu börjar vi med magen och arbetar oss utåt.

Jag är glad att jag bara har blivit behandlad av människor jag har fått förtroende för, som har sagt saker jag har varit beredd att acceptera. Min tyska räcker numera alldeles utmärkt till att förstå jättemycket, och göra mig helt okej förstådd i de flesta sammanhang, men att käfta emot är fortfarande lite beyond me. Tänk om blodförgiftningsincidenten skulle upprepas, tex? Då jag kom till Cityakuten med uppsvullen, mörkrosa, ådrig fot orsakad av skavsår och garvsyra, och sköterskan insisterade att jag hade blivit biten av något och inte lät mig prata med en läkare förrän jag började gråta? Hur gör man det på tyska? Får man prata med en läkare här om man gråter? Hur ska man veta.

Men en sak är iaf fin: man får en tid nästan med en gång när man ringer och bokar. När jag bokade läkaren fick jag en tid inom en vecka utan att ens behöva tala om vad det var för fel på mig (jfr när jag skulle undersöka varför jag hade varit kroniskt förkyld i månader och fick en läkartid 2 månader senare...), och när jag ringde sjukgymnasten på fredagen var hon beredd att ta emot mig på måndagen efter. Så jag är rätt imponerad. Det är ett hårt slag för den ideologiska övertygelsen att förstatligat är fina grejer och att privatisering kommer från den Onde... Klart att alla ska ha rätt att få sjukvård även utan försäkring, men det är också rätt trevligt att få behandling innan ens krämpa blivit kronisk/accelererat/dödat en/visserligen försvunnit men under tiden orsakat dubbelt så många sjukdagar som man skulle ha haft om man fått behandling.

Jahapp. Tydligen helrenoverar jag mig själv medan jag är här, tar itu med en massa fysiska dåliga samveten. Träning och spänningar och rygg och grejer. Hurt, hurt!

Lördagsutflykt

På lördagen var det över 30° varmt, så istället för att sitta hemma och pyssla med en konferensansökan så åkte jag till Wannsee. Från Wannsee kan man ta en båt (ganska många olika båtar faktiskt) och åka runt i kanal- och sjösystemet som består av en 7-8 sjöar som man har sammanbundit genom att helt enkelt gräva bort den marken som skiljer dem åt. Hela Wannsee kantas av otroligt lyxiga hus, som tydligen stod mer eller mindre övergivna under murens tid, men som nu är så otroligt tjusigt renoverade att man inte kan ana att de inte varit fina jämt.



Jag har insett att något jag verkligen saknar är hav. Och öppenhet. Det finns liksom ingenstans att komma undan när man bor i inlandet och det är så här varmt. Eller öht, egentligen. Var man än vänder sig, så är det bara en massa land, inget hav. Hav är verkligen det bästa jag vet. När jag var i Santa Barbara sommaren 2001 brukade jag gå ner och sätta mig på stranden mitt i natten och bara lyssna på vågljudet och lukta på saltet. Då förstod jag för första gången att jag aldrig bott någonstans - mer än nån vecka i stöten - där det inte fanns hav inom rimligt avstånd. Och att det där havet som jag satt vid, det band ihop med mitt eget hemtama hav. Och att havets rörelser lugnade mig så mycket att vad som än rev och slet i mig just då, så blev jag lugn.

Nu är det inte så mycket som river och sliter i mig - jag vill mest få kunna bli lite svalkad. Då duger Wannsee. Det binder inte ihop mig med något; snarare visar det mig ännu mer hur lite hav det verkligen är. Men det doftar vatten.
Det är inte hav, men det duger.

Jag hade ingen frukostmat hemma, så jag fick smälla i mig en liten lunch innan båtfärden. Annars misstänker jag att jag hade gått helt sönder. Valet var en smula begränsat. Skåda: Bratwurst med pommes. Jättemumsiga superfriterade pommes och en korv som egentligen var jättegod och som det verkligen var kött i (detta är en av de verkligt fina sakerna med Tyskland), men tyvärr såg jag in i gatuköket att den låg och puttrade ett ca centimetertjockt lager med fett. Jag har verkligen ingen fettskräck, men även jag har mina gränser. Korvbrödet var en halv Brötchen, inte ett svenskt fluffbröd. Och senapen lekte man inte bort. Det var faktiskt ruskigt gott.

Under hela båtturen förundrades jag över hur tjyvtjockt med båtar det var överallt. Marinor galore och hur mycket både segelbåtar och stora fins husbåtar som helst. Havsflicka som jag är har jag lite svårt att förstå själva grejen. Jag skulle bara känna mig instängd. Poängen med att ha en båt på havet är ju att man liksom kommer i kontakt med det där stora, sammanbindande. Detta gav mig mer känslan av båtar i en badbalja.

Men det är säkert jag som missar nåt.

När man åker i det här systemet kommer man ända ner till Potsdam. Där nånstans har man börjat vänja sig vid tanken på ett det har varit gräns hela vägen som man åker, och så kommer man till Glienicker Brücke. Den utgjorde en gränsmarkering mellan öst och väst, och mitt på bron brukade man ha honest to God nattliga utväxlingar av agenter. Den har varit med i en och annan kalla kriget-film, då inhöljd i dimma och månljus.

Det var det jag gjorde på lördagen! Sedan åkte jag hem och åt mellanmål på en liter jordgubbar. Livet kan vara värre.

Det finns fler bilder till det här. Men de vill Blogger inte ladda upp idag. Mna kan kolla på Bilddagboken! Man måste ha lösenord eller vara min vän därinne för att kunna kolla. Jag heter Drakona där om man vill bli min vän. Lösenordet får man om man frågar, men jag skriver förstås inte ut det här...