En av de många små men märkbara kulturkrockarna som man får vara med om här är det där med hundarna. I Sverige har vi ju en lag om att hundar måste hållas kopplade. Man får oftast inte heller ta med hundar in i affärer, och verkligen inte i restauranger*. Så är det inte här, kan man säga. Man får räkna med att det kan ligga en hund under ett restaurangbord, båda mina chefer har titt som tätt sina hundar med sig till jobbet, och man kan verkligen inte räkna med att hundar hålls kopplade!
Som igår, tex. För att stå ut i den obeskrivliga hettan hade T och jag vandrat över till vårt stamfik för att avnjuta varsin Weißweinschorle i skuggan av ett träd. Vid bordet bredvid oss satt två medelålders damer med varsin medelålders hund. Varsin medelålders koppellös hund. Detta är vad jag skulle förväntat mig i Sverige: hundarna skulle busa med varandra, och snart sticka iväg nån annan stans. Helst i närheten av en bil eller ett skrämt barn. Antagligen skulle de skälla också. Och på det hela taget inte uppföra sig alldeles pålitligt. I synnerhet inte om det kom en annan hund. Vad som hände här var emellertid följande: större delen av tiden låg båda hundarna snällt under sina mattars stolar. När de tröttnade på det började de nosa runt lite, men inte längre än en meter ifrån mattarnas bord. När en tredje hund kom förbi lufsade en av hundarna fram till den, nosade lite, och gick sedan tillbaka till sin matte. Inget skällande, inget otillbörligt springande, inget bråkande. Jag har också många gånger sett hundägare med hund på promenad längs trafikerad väg, helt utan koppel.
Hur kommer det sig? Vad är det tyska hundar kan som svenska hundar inte kan?
*En del är påhittiga när det gäller att komma runt sånt här. En gång såg jag en äldre dam inne på Paley - hon hade smugglat med sig sin hund in med hjälp av en barnvagn!
tisdag 29 juli 2008
lördag 26 juli 2008
Obamarama!
Någon har möjligen missat det, men det är ju snart val i USA. Och de har en kandidat som syns, och en som inte syns. Den som syns var i Berlin nu i veckan, och bla höll han ett tal om sina utrikespolitiska ambitioner. Vi passade på att gå och lyssna, och befann oss därför under större delen av torsdag eftermiddag bland 200 000 andra på den sk Fanmeile, dvs sträckan mellan Siegessäule och Brandenburger Tor. Under fotbolls-EM var Fanmeile knökfull med fotbollssupportrar som backade upp "unsere Jungs" och hyllade dem som hjältar. Lite samma känsla, fast aningens färre korvförsäljare, infann sig den här gången*. För trots att Obama inte presenterades som presidentkandidat, och trots att han själv sa att han inte ens var där i egenskap som kandidat, utan som medborgare, så hyllade folkmassan honom som vinnare. Ingen tvekan om den saken. Vi diskuterade lite huruvida McCain hade fått samma mottagande, samma uppslutning, om han mot förmodan dykt upp i Berlin för att hålla tal. Vi misstänker att svaret är "knappast".
Jag har en del att säga om själva talet, men först måste jag få säga saker om tillställningen. Det är inte konstigt att Obama hyllades som en hjälte, en vinnare, en rockstjärna. Hela apparaten runt honom är helt otrolig, och då såg vi förstås bara delar, bråkdelar. Men överallt såldes knappar, t-shirts, ballonger, och med jämna mellanrum stod det folk som frågade om man var amerikansk medborgare. Svarade man "ja" kunde man genast registrera sig för att få lov att rösta. Mycket effektivt. I synnerhet som de högg varenda person som gick igenom den lilla 1,5 meter breda avspärrningen till de ca 100 metrarna närmast scenen. Att han hade inte mindre än två (ganska sugiga) förband gav ytterligare fog för rockstjärnestämpeln. Såhär avslappnad kan man se ut när man står och fiskar röstberättigade:
Jag ska strax säga lite om talet. Men först: den här mannen kan bli vald på sitt leende. För det är det största, mest ärligt-liknande, varmaste, ögonen-nående leende jag har sett på en politiker. Jag håller just på och läser på om managed emotions, och hur viktigt det är för oss att vi upplever att den som måste se trevlig ut faktiskt ser trevlig ut av genuina skäl. Som flygvärdinnor som måste le. Vi tror inte att de är trevliga för att de vill, utan för att det är deras jobb. På samma sätt tror vi inte att politiker ler för att de är genuint glada att se oss, utan för att de förlorar väljare om de låter bli. Men i det här fallet vette sjutton. Det är lätt att falla för de tänderna.
Okej, talet: Shit, vilken bra talskrivare han har!!! Stiligt, stiligt uppbyggt, fina troper, inte alltför övertydliga, bra anknytning till platsen och till tidigare amerikanska kända talare i Berlin. Han sa varken "ich bin ein Berliner" (tack gode gud för det) eller "tear down this wall!" som företrädarna Kennedy och Reagan, men han talade i samma anda. På ett sätt som man bara kan göra i en tidigare delad stad. Mycket handlade om att vi alla är världsmedborgare - en tydlig anspelning på andemeningen i att vara "ein Berliner", och han var tydligt ute efter att signalera att han ville riva ner de murar som byggt upp mellan Europa och USA de senaste åren. Hur han vill göra detta är emellertid en smula oklart; mycket verkade gå ut på att Europa borde dra sitt strå till stacken i Afghanistan, och inte låta USA sitta där själva... I sådana lägen hurrade inte publiken riktigt lika högt som när det handlade om att vi alla måste offra litegranna för att vi ska rädda vår gemensamma värld. Själva världsmedborgargrejen fick han mig på, men det stöp en smula på världssamvetsbiten. Och på den selektiva historieskrivningen. Det är fortfarande vi mot dem, öst mot väst, Ryssland och de andra, kommunister mot vi som vet bättre.
En underliggande tanke i talet var att Östtyskland befriats från ett ok genom att muren revs och alla blev "befriade". Och ja, det är sant. Väldigt, väldigt mycket var dåligt i Östtyskland. Men när man har en publik på 200 000 framför sig, och man räknar med att en rätt stor majoritet av dem är just Berlinare, då ska man tänka på det här: Berlin ligger i forna Östtyskland. Det är inte en väststad. En del av staden var en ö som tillhörde väst, men även den låg i öst. Och väldigt många av dem som bodde i väst har lämnat staden efter sammanslagningen. De allra flesta som stod och lyssnade där på Fanmeile var sannolikt fd östtyskar. Östtyskar som inte nödvändigtvis fått det bättre efter sammanslagningen, östtyskar som sett de berlinplacerade industrierna läggas ner en efter en, östberlinare som sett den ena efter den andra av statssubventionerade förmåner försvinna. Allt var nämligen inte sämre förr. Tex var jämställdheten mellan könen oändligt mycket bättre i Öst än i Väst, eftersom alla förväntades arbeta. Det fanns dagisplats för alla, ingen förväntades stanna hemma med barnen, ge upp sin karriär, kasta bort sin utbildning. Tillskillnad från idag, när min otroligt kompetenta kollega blir tvungen att sluta arbeta eftersom hennes barns skola bara erbjuder eftermiddagsverksamhet som ett integrationsprojekt: tyska mammor ska nämligen vara hemma med sina barn, medan turkiska mammor ska städa...
Att stå i Berlin och använda "communist" som ett slagord känns väldigt otidsenligt. Och att använda Berlin som en symbol för enighet och rivna murar är att blunda för det faktum att för dem som växte upp med muren, som min granne, består Berlin fortfarande av ett öst och ett väst. Går man runt i staden så märker man ganska snabbt var man är. Det är en ganska segregerad stad. Utsocknes orienterar sig till stadens östighet och västighet. Den fina sammansmältningen och enigheten finns i retoriken och ideologin, men inte nödvändigtvis i de djupa folklagren. Detta är ett av de stora problemen med att ha väldigt olika målgrupper i sin publik. För självklart talade han till oss, till världsmedborgare, européer, tyskar, berlinbor, men i första hand talade han ju till sina väljare, till amerikanska medborgare och amerikansk press.
Men det var roligt att ha fått höra honom. Och jag hoppas att han blir vald.
* Alltså - det fanns förstås korvförsäljare. Säkert ett tiotal stånd stora som friggebodar. Och lika många som sålde skamlöst dyrt vatten - €3/halvliter. De flesta hade helt döda och neutrala ansiktsuttryck när de sa vad det kostade, som om det var fullständigt normalt. Andra var lite ärligare. Som mannen som stod med en skottkärra fyllt med vattenflaskor och ropade ut att han sålde "really expensive water". Det är lite mysigt med ärlighet.
Jag har en del att säga om själva talet, men först måste jag få säga saker om tillställningen. Det är inte konstigt att Obama hyllades som en hjälte, en vinnare, en rockstjärna. Hela apparaten runt honom är helt otrolig, och då såg vi förstås bara delar, bråkdelar. Men överallt såldes knappar, t-shirts, ballonger, och med jämna mellanrum stod det folk som frågade om man var amerikansk medborgare. Svarade man "ja" kunde man genast registrera sig för att få lov att rösta. Mycket effektivt. I synnerhet som de högg varenda person som gick igenom den lilla 1,5 meter breda avspärrningen till de ca 100 metrarna närmast scenen. Att han hade inte mindre än två (ganska sugiga) förband gav ytterligare fog för rockstjärnestämpeln. Såhär avslappnad kan man se ut när man står och fiskar röstberättigade:
Jag ska strax säga lite om talet. Men först: den här mannen kan bli vald på sitt leende. För det är det största, mest ärligt-liknande, varmaste, ögonen-nående leende jag har sett på en politiker. Jag håller just på och läser på om managed emotions, och hur viktigt det är för oss att vi upplever att den som måste se trevlig ut faktiskt ser trevlig ut av genuina skäl. Som flygvärdinnor som måste le. Vi tror inte att de är trevliga för att de vill, utan för att det är deras jobb. På samma sätt tror vi inte att politiker ler för att de är genuint glada att se oss, utan för att de förlorar väljare om de låter bli. Men i det här fallet vette sjutton. Det är lätt att falla för de tänderna.
Okej, talet: Shit, vilken bra talskrivare han har!!! Stiligt, stiligt uppbyggt, fina troper, inte alltför övertydliga, bra anknytning till platsen och till tidigare amerikanska kända talare i Berlin. Han sa varken "ich bin ein Berliner" (tack gode gud för det) eller "tear down this wall!" som företrädarna Kennedy och Reagan, men han talade i samma anda. På ett sätt som man bara kan göra i en tidigare delad stad. Mycket handlade om att vi alla är världsmedborgare - en tydlig anspelning på andemeningen i att vara "ein Berliner", och han var tydligt ute efter att signalera att han ville riva ner de murar som byggt upp mellan Europa och USA de senaste åren. Hur han vill göra detta är emellertid en smula oklart; mycket verkade gå ut på att Europa borde dra sitt strå till stacken i Afghanistan, och inte låta USA sitta där själva... I sådana lägen hurrade inte publiken riktigt lika högt som när det handlade om att vi alla måste offra litegranna för att vi ska rädda vår gemensamma värld. Själva världsmedborgargrejen fick han mig på, men det stöp en smula på världssamvetsbiten. Och på den selektiva historieskrivningen. Det är fortfarande vi mot dem, öst mot väst, Ryssland och de andra, kommunister mot vi som vet bättre.
En underliggande tanke i talet var att Östtyskland befriats från ett ok genom att muren revs och alla blev "befriade". Och ja, det är sant. Väldigt, väldigt mycket var dåligt i Östtyskland. Men när man har en publik på 200 000 framför sig, och man räknar med att en rätt stor majoritet av dem är just Berlinare, då ska man tänka på det här: Berlin ligger i forna Östtyskland. Det är inte en väststad. En del av staden var en ö som tillhörde väst, men även den låg i öst. Och väldigt många av dem som bodde i väst har lämnat staden efter sammanslagningen. De allra flesta som stod och lyssnade där på Fanmeile var sannolikt fd östtyskar. Östtyskar som inte nödvändigtvis fått det bättre efter sammanslagningen, östtyskar som sett de berlinplacerade industrierna läggas ner en efter en, östberlinare som sett den ena efter den andra av statssubventionerade förmåner försvinna. Allt var nämligen inte sämre förr. Tex var jämställdheten mellan könen oändligt mycket bättre i Öst än i Väst, eftersom alla förväntades arbeta. Det fanns dagisplats för alla, ingen förväntades stanna hemma med barnen, ge upp sin karriär, kasta bort sin utbildning. Tillskillnad från idag, när min otroligt kompetenta kollega blir tvungen att sluta arbeta eftersom hennes barns skola bara erbjuder eftermiddagsverksamhet som ett integrationsprojekt: tyska mammor ska nämligen vara hemma med sina barn, medan turkiska mammor ska städa...
Att stå i Berlin och använda "communist" som ett slagord känns väldigt otidsenligt. Och att använda Berlin som en symbol för enighet och rivna murar är att blunda för det faktum att för dem som växte upp med muren, som min granne, består Berlin fortfarande av ett öst och ett väst. Går man runt i staden så märker man ganska snabbt var man är. Det är en ganska segregerad stad. Utsocknes orienterar sig till stadens östighet och västighet. Den fina sammansmältningen och enigheten finns i retoriken och ideologin, men inte nödvändigtvis i de djupa folklagren. Detta är ett av de stora problemen med att ha väldigt olika målgrupper i sin publik. För självklart talade han till oss, till världsmedborgare, européer, tyskar, berlinbor, men i första hand talade han ju till sina väljare, till amerikanska medborgare och amerikansk press.
Men det var roligt att ha fått höra honom. Och jag hoppas att han blir vald.
* Alltså - det fanns förstås korvförsäljare. Säkert ett tiotal stånd stora som friggebodar. Och lika många som sålde skamlöst dyrt vatten - €3/halvliter. De flesta hade helt döda och neutrala ansiktsuttryck när de sa vad det kostade, som om det var fullständigt normalt. Andra var lite ärligare. Som mannen som stod med en skottkärra fyllt med vattenflaskor och ropade ut att han sålde "really expensive water". Det är lite mysigt med ärlighet.
måndag 21 juli 2008
Leonard min vän!
Jag älskar Leonard Cohens musik. Och då menar jag verkligen älskar. De senaste åren har min spelare inte aktivt innehållit många andra artister, och min spellista i iTunes avslöjar att jag kanske nån gång ibland satt spelaren på repeat på pärlor som Alexandra leaving, I'm your man och Always. Eller i själva verket händer det ganska ofta. Typ dagligen...
Eftersom mannen är 73 år gammal, har levt ett tämligen hårt liv och inte har turnerat på 15 år, så var jag helt övertygad om att han inte skulle ge sig ut på nån mer turné, att det var klart, liksom. Men icke. Mannen är ute och åker just nu. World tour. Och av ovan anförda skäl törs man gissa att detta nog är den sista världsturnén...
Jag har verkligen försökt att inte vara för bitter över att jag knappt lämnat Skåne så skulle Leonard Cohen spela i Helsingborg. Jag har också försökt att inte bittra mig över att det inte gick att få biljetter till londonspelningen. Eller över att han av allt att döma skulle spela på varenda liten musikfestival i hela Tyskland, under förutsättning att de anordnades skitlångt från Berlin. Jag har också försökt att inte gnälla över att Berlin lyst med sin frånvaro på turnéhemsidan. Berlin! Vad hände med ”first we take Manhattan, then we take Berlin”, liksom???
Tiden av återhållet gnäll är emellertid förbi.
På väg hem, nattvandrande genom Berlin efter att ha varit och myst till Mamma Mia, får älsklingen nämligen syn på en plansch: ”Leonard Cohen, Berlin 4 oktober”. Behöver jag säga att jag trippade på så snabbt jag kunde i mina tolvcentimetersklackar för att komma hem snabbt innan biljetterna tog slut? Jag visualiserade nämligen snabbt och livligt hur biljetterna sneks bort under näsan på mig, bara för att jag haft det dåliga omdömet att promenera i högklackat.
Men icke - vi är nu lyckliga ägare (eller iaf är jag lycklig ;) ) till varsin biljett. Hurra!!! Jag ska få lyssna på - och se! - Leonard ändå!
Eftersom mannen är 73 år gammal, har levt ett tämligen hårt liv och inte har turnerat på 15 år, så var jag helt övertygad om att han inte skulle ge sig ut på nån mer turné, att det var klart, liksom. Men icke. Mannen är ute och åker just nu. World tour. Och av ovan anförda skäl törs man gissa att detta nog är den sista världsturnén...
Jag har verkligen försökt att inte vara för bitter över att jag knappt lämnat Skåne så skulle Leonard Cohen spela i Helsingborg. Jag har också försökt att inte bittra mig över att det inte gick att få biljetter till londonspelningen. Eller över att han av allt att döma skulle spela på varenda liten musikfestival i hela Tyskland, under förutsättning att de anordnades skitlångt från Berlin. Jag har också försökt att inte gnälla över att Berlin lyst med sin frånvaro på turnéhemsidan. Berlin! Vad hände med ”first we take Manhattan, then we take Berlin”, liksom???
Tiden av återhållet gnäll är emellertid förbi.
På väg hem, nattvandrande genom Berlin efter att ha varit och myst till Mamma Mia, får älsklingen nämligen syn på en plansch: ”Leonard Cohen, Berlin 4 oktober”. Behöver jag säga att jag trippade på så snabbt jag kunde i mina tolvcentimetersklackar för att komma hem snabbt innan biljetterna tog slut? Jag visualiserade nämligen snabbt och livligt hur biljetterna sneks bort under näsan på mig, bara för att jag haft det dåliga omdömet att promenera i högklackat.
Men icke - vi är nu lyckliga ägare (eller iaf är jag lycklig ;) ) till varsin biljett. Hurra!!! Jag ska få lyssna på - och se! - Leonard ändå!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
