En pakt som lösning på alla problem?

Eller: Hur jag skaffade mig ett externt samvete.

Som jag har nämnt nyligen, så verkar ett vanligt problem bland mina bekanta vara en obenägenhet att prestera om det saknas en hög grad av yttre tryck. Med andra ord: Vi gör allt i tid, och vi gör ganska bra ifrån oss, men av någon anledning gör vi väldigt lite i GOD tid, och ännu mindre om ingen vet det där vi inte gör är något som borde göras. Som att skicka en artikel till en tidskrift, t.ex. Att sno ihop saker till konferenser och antologier är en sak - då är det någon som inväntar ett resultat. Men att skicka till en tidskrift är en annan sak. De får ju in grejer löpande, liksom, och märker inte att jag inte skickar in, eftersom de inte väntar på det. Så ungefär.

För att råda bot på detta har jag idag ingått en pakt, en ohelig allians om man så vill, med E och U. Vi hade suttit och bekymrat oss över framtiden och våra osäkra möjligheter till anställning, och kommit fram till att det enda raka är att meritera sig. Vilket kräver en viss självdisciplin. Och eftersom vi saknar det (utom under press) bestämde vi oss för att helt enkelt bli varandras externa samveten, varandras press.

T springer på anställningsintervjuer för tillfället, och när man gör såna inom hans bransch får man också göra personlighetstest. En fråga som har dykt upp i de där testen, och som vi har diskuterat, är ungefär: "Är en av dina drivkrafter att göra din chef nöjd?". Det här tycker jag är en svår fråga. T svarar utan att tveka nej, hans drivkraft är att göra ett bra jobb. Det vill väl jag med, men jag har svårt att hitta en intern motivation. Det är inte så att min drivkraft är att göra min chef nöjd (jag har f.ö. ingen chef), men jag är trots allt en person som en gång i tiden jobbade livet ur mig för att höja mitt dalande latinbetyg för att jag inte ville göra min lärare besviken... Riktigt så auktoritetsbunden är jag nu inte längre, men jag har fortfarande svårt att motivera mig för min egen skull. Utan en kontrollinstans, nån extern som bryr sig, har jag ibland svårt att motivera mig.

Så nu har jag skaffat en sån. En pakt. En hemlig överenskommelse. En lösning? Kanske.

En ledig dag

Senaste tre-fyra veckorna har jag jobbat hysterisk mot att hinna med tre grejer: två konferenser och ett seminarium. Nu är två av tre avklarade, allt har gått vägen, ingen har dött och jag tycker att det verkar som om publiken har varit uppskattande. Imorgon är det seminariedags. Men idag ska jag inte röra mig ur sängen!

Alla bekymrar sig

Som doktorand noterade jag allt som oftast att anmärkningsvärt många doktorander gick och tänkte att de nog faktiskt var dummast av alla, och att de snart skulle bli avslöjade som fejkare. Nu efter disputationen verkar det som knyter samman folk vara känslan av att alltid vara ute i sista sekunden, ha svårt att få nåt gjort om det finns god tid, och på det hela taget vara orolig för att bli avslöjad som fejkare.

När ska man kunna sluta oroa sig, egentligen?

Shopping!!!

Är det något som Berlin är bra för så är det shopping. Det som inte går att få tag på här är på det hela taget inte värt att köpa. Ibland leder detta till att man (=jag) springer ut och in i butiker för att se hela utbudet, och det kan både man själv och ens sällskap tröttna på ibland.

Andra gånger har man tur. Som i lördags när jag fick mig ett par finfina skor av herrmodell ( fast i dammodell) i första affären vi gick in i!

Det var en lyckad jakt!

Från Ich bin kein Berliner - än

Lund - Berlin och tillbaka igen...

Det finns fördelar med ett distansförhållande. Det kan vara svårt att tro, men det är det faktiskt. När T och jag träffas, då träffas vi. Vi gör allt för att vara så nära varandra som möjligt,och vi njuter av varenda sekund. När vi inte är tillsammans jobbar vi. Mycket. Så att vi ska hinna mysa när vi ses. Men vi pratar också. Hela tiden. Säkert mer än vad många som lever tillsammans gör. Vi har Skype på i bakgrunden även om vi sitter och jobbar, så vi kan hela tiden småprata och berätta för varandra vad vi har för oss. Dessutom upplever vi båda att vi bägge bor i två väldigt vackra städer. Såhär vackert var det i Lund innan jag åkte därifrån sist:

Från Ich bin kein Berliner - än

Såhär vacker är utsikten från min balkong precis nu:

Från Ich bin kein Berliner - än

Det finns många fördelar.

Nackdelarna är förstås de ständiga avskeden. Såhär ser T ut från min balkong, med full zoom, när han står på s-bahn-perrongen och väntar på att påbörja resan mot Lund:

Från Ich bin kein Berliner - än

Det finns många nackdelar.

...then we take Berlin...

Äntligen. Cohen. Live. Jag har ägnat senaste veckan åt att inte tänka på det, inte haussa upp mina förväntningar, inte hoppas att han ska sjunga just den låten... Men det var svårt förstås. Som att låta bli att tänka på en rosa elefant när man blivit förbjuden att göra just det.

Som tur var uppfylldes de, mina förväntningar. Förstås.

Jag har aldrig sett mig som ett hysteriskt fan, men när Cohen klev in på scen, ackompanjerad av applådåskor, insåg jag hur de där tjejerna som stod längst fram på Beatleskonsterterna i sina fina klänningar med vida kjolar och skrek hysteriskt måste ha känt sig. Jag ville också skrika hysteriskt. Men eftersom jag satt på läktaren och inte var längst framme på scenen, och eftersom resten av publiken var sansad medelålder, som antagligen var med på de där Beatleskonserterna, lät jag bli. Men mina händer pirrade en halvtimme efter konserten av allt klappande. Nära nog.

Cohen är en liten farbror, han ser ut att vara lätt som en fågel, ser ut att stå ostadigt på sina vinglande ben (som tydligen alltid varit lite vinglande), men han hoppar hoppsasteg in på och av scen, han sjunger och sjunger och sjunger, och varje låt är hjärtskärande vacker, varje låt möts efter ett par toner, något ord, av uppskattande applåder som säger "Jaaa, tack för att du valde just den! Det är ju min favorit!". Varenda en.

Det var förstås fantastiskt. Och inte bara Cohen förstås. Musikerna och kören var otroliga, och så mycket mer än ett band - var och en var ekvilibrist, soloartist, glänsande, framhävd. Var och en blev presenterad minst tre gånger - en markering om att detta var en gruppinsats, vi skulle inte tro att vi bara lyssnade på Cohen, vi lyssnade också på var och en av de andra, och han skulle inte vara lika mycket utan dem. 

Och publiken förstås. Cohen framhöll vilken lyx, vilket privilegium, vilken ynnest det är att i en ostadig tid som vår kunna samlas, så många, kring ett gemensamt syfte, att mötas och se vad vi har gemensamt, se våra medmänniskor, och tillsammans uppleva något stort. Vi upplevde verkligen massans gemenskap på det allra mest positiva sätt man kan tänka sig. Det var en stor känsla. SOm den bästa av gudstjänster.

Jag har inte ord att beskriva hur lycklig jag är över att ha fått vara med om detta. Men från Halleluja och framåt, kanske fem låtar?, stod hela arenan upp. Så bra var det. Mer tänker jag inte säga.

(Men - jag måste säga en sak om något annat. Bredvid mig, och överallt i publiken, satt människor som precis hela filmen igenom filmade allting med sina mobiler eller digitalkameror. Och av mannen bredvid mig att döma kollade de antagligen på konserten genom sin digitalkamera, inte genom att titta på scenen, inte genom att lyssna, känna, njuta. Är vi så vana att uppleva världen sekundärt, genom TV-skärmar, genom våra datorer, att vi när vi får möjlighet att uppleva detta stora, en stor artist som skriver låtar och kärleken, livet och döden som rör vid ens själ, i en gemenskap med hundratals, tusentals, som bars just där och då vill njuta av allt och visa den här fantastiska sångaren med den gyllene rösten att han har gjort ett intryck, att låtar som är 40 år gamla fortfarande påverkar, rycker med, framkallar tårar, känslor, skratt, bara förmår ta in det genom en skärm? Är verkligheten för nära? Är den för autentisk? Eller inte tillräckligt autentisk? Blir det inte verklighet på riktigt förrän vi kan visa våra vänner vad vi har filmat? Innan vi har lagt ut det på YouTube är det inte verkligt.

Jag föredrar mina högst icke-digitala minnen.)