En skojig sak med språk är hur hemmablind man blir för sitt eget språk. Och hur konkret ett främmande språk uppfattas under tiden som man lär sig det, innan man har internaliserat ordentligt. Idiom blir jätteskojiga, tex Jag minns hur vi fnissade åt "it's raining cats and dogs" nån gång i fjärde klass, och hur jag funderade över "it's not my kettle of fish" när jag först hörde det. Möjligen hör detta ihop med att det är svårt att förstå ironi i ett språk man inte kan riktigt bra - det är ju också nån form av metaforisk betydelse.
Jag märker att jag tycker att tyska är skojigt på ett sätt jag inte skulle göra om jag verkligen kunde tyska. Min vokabulär är väldigt begränsad. Jag ska tex ut nu om en stund och köpa huvudvärkstabletter, och kan för mitt liv inte säga vad det heter. Jag får hoppas att "ibuprofen" och "acetylsalicylsyra" heter ungefär samma sak...
Apropå syra. Jag märkte hur hemmablind jag är för svenska första gången när jag under en flygtur faktiskst uppmärksammade vd som sades under säkerhetsgenomgången. Jag hajade nämligen till när rösten sa något om "Sauerstoff". "Syra?" tänkte jag "det ska väl ändå inte vara i planet? Det här är inte bra!" Tills jag förstod att det inte var syrA utan syrE. Då fnissade jag lite över hur konkret tyska var, ända tills jag kom på att svenska ju på precis samma sätt betonar aciditeten i substansen.
Språk är skojigt!
lördag 8 december 2007
fredag 9 november 2007
Mat
Jag är nöjd.
Ett tag nu har jag varit lite bekymrad över var jag ska få vettig mat ifrån. I min närhet har jag nämligen bara Aldi (billigt men märkligt utbud - halva butiken är full av julkakor) och de enda andra mataffärer jag har lyckats lokalisera so far har varit ganska små ställen med litet och märkligt utbud.
Men idag hittade jag AFFÄREN. Som en del av er kanske vet är många tyskar väldigt gröna av sig. Som i miljöpartiet-stickad-kofta-och-birkenstock-gröna. Detta innebär att det finn en massa Ökoläde (alltså ekollogiska butiker) här och var. Och idag trillade jag över en, inte alls långt ifrån där jag bor. Och de hade ALLT. Och lite till. Och massor med ekologiska viner. Och mumsig müsli. Och enormt ostutbud.
Jag misstänker att det är en Luxusökoladen, för det blev lite dyrt. Men så köpte jag också en bit ekologisk parmesan och lite färska tortellinsar med pesto i. Det kostar ju en arm, minst.
Men jag är nöjd! Riktig mat!
Mums!
Ett tag nu har jag varit lite bekymrad över var jag ska få vettig mat ifrån. I min närhet har jag nämligen bara Aldi (billigt men märkligt utbud - halva butiken är full av julkakor) och de enda andra mataffärer jag har lyckats lokalisera so far har varit ganska små ställen med litet och märkligt utbud.
Men idag hittade jag AFFÄREN. Som en del av er kanske vet är många tyskar väldigt gröna av sig. Som i miljöpartiet-stickad-kofta-och-birkenstock-gröna. Detta innebär att det finn en massa Ökoläde (alltså ekollogiska butiker) här och var. Och idag trillade jag över en, inte alls långt ifrån där jag bor. Och de hade ALLT. Och lite till. Och massor med ekologiska viner. Och mumsig müsli. Och enormt ostutbud.
Jag misstänker att det är en Luxusökoladen, för det blev lite dyrt. Men så köpte jag också en bit ekologisk parmesan och lite färska tortellinsar med pesto i. Det kostar ju en arm, minst.
Men jag är nöjd! Riktig mat!
Mums!
torsdag 1 november 2007
Minnesmärken och glömskemärken
Nittonhundratalet är väldigt påtagligt i Berlin. Jag är alltför dålig på tysk historia för att kunna läsa av staden ordentligt, men en del grejer i den europeiska historien är ju ändå på det hela taget omöjligt att ha missat. Världskrig, murar, bombningar. Sådana saker.
Berlin är en stad av minnen och av glömska. Å ena sidan har man bevarat byggnadsmärken som Gedächtniskirche, kyrkan vid Zoo som man valde att inte återställa, utan behålla i sitt sönderbombade skick när man började försöka bringa ordning i Berlin efter andra världskrigets slut. Istället för att renovera tornet fixade man till det hjälpligt och gjorde det till ett minnesmärke över hur sönderbombad staden faktiskt var. Det är svårt att tro på bilderna när man ser dem. Det finns också minnesmärken som Den okände soldatens grav och ett enormt minnesmärke över de ryska soldater som dog i slaget om Berlin. Vill man se riktiga ryska tanks ska man gå dit. För några år sedan hade jag kunnat tala om vad det var för sort. Nu var jag mest fascinerad av hur larvbanden ser ut i verkligheten.
Ett av de allra mest fantastiska monumenten i staden är det förhållandevis nya minnesmärket över Förintelsens offer. Det är fantastiska block av kanske betong, som står på rad, och så böljar liksom marken inunder, så när man går emellan dem försvinner man ibland mellan blocken. De ger mig panikångest, och det är det inte mycket som gör. De där blocken har en mycket ironisk historia. De är behandlade med en beläggning för att de ska tåla tidens tand och framför allt vatten och frostsprängningar. Det företag som först kontrakterades för att göra arbetet fick inte lov att genomföra det, för det framkom att det var ett dotterbolag till det kemiföretag som en gång i tiden tillverkade Cyklon-B… Och det ansågs förstås högst olämpligt. Ett annat företag fick uppdraget istället. Nu gjorde de inte något vidare jobb, utan stenarna vittrar sakta…
Så, å ena sidan minns man. Å andra sidan gör man allt för att bygga bort, låtsas bort, delar av historien.
I Potsdam, precis där som man åker över Lange Brücke från stationen in till stan, där som det är som mest trafikerat, där låg en gång ett slott. Slottet hamnade i vägen för bomber under kriget, och försvann. Nu är där istället en flerfilig motorväg. Den ska rivas, och slottet ska återuppbyggas. Återuppbyggas ska även det slott som en gång stod där som Palast der Republik numer står. Än så länge står. Palast der Republik var partiets byggnad under öst-tiden, och hela tiden öppet för folket, med ett rikt kulturliv, teaterscener, konserter mm. Det var ett väldigt älskat hus. Efter murens fall lät man det förfalla några år, och nu river man det, trots protester. Men det hade blivit så förfallet att det nu knappt finns något rimligt alternativ. Men det går inte fort. Man måste riva mycket långsamt, eftersom Berlin är byggt på sand. Ni vet vad som händer med sand om man gräver? Den börjar flytta på sig. Och tvärs över gatan står Domkyrkan… Som man gärna vill ha kvar. Så så snart man tar bort lite när man river måste man fylla på. Med sand. Så att inte byggnaderna runt om ska rasa. Det går oerhört långsamt.
Rivandet och byggandet är förstås politik. Vissa saker ska vi minnas, andra ska vi glömma. Själva muren höll på att försvinna helt och hållet i ett huj, innan man kom på att det kanske var en viktig del av historien att inte göra sig av med. Nu finns det små stycken kvar lite hr och var i staden. Den här strategin användes även av den forna öst-regimen. I Potsdam, som var en sorts symbol för Weimarregimen, lät man högt uppsatta partikamrater bo. Man försökte göra om staden till en politisk högborg. I Golm precis utanför Potsdam, där jag arbetar, låg den spionhögskola som snabbt flimrar förbi i början av De andras liv (min arbetsplats, faktiskt!). Enligt uppgift är den landsbygd som är Golm bebodd av forna DDR-spioner. Palast der Republik är förstås byggd över slottsruiner av en anledning.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag tycker att det är svårt att acceptera att man ”bygger bort” historia. Att man river byggnader bara för att de inte ska påminna om det som inte passar den rådande regimen. Men samtidigt kan jag förstå att man vill skyla över vissa saker som är svåra sår. Förträngning är en kraftfull lösning.
Men oavsett vad man tycker finns det mycket att se, mycket att lära sig av och besöka. Från både Weimartiden, Tredje riket, DDR-tiden och tiden efter sammanslagningen. Och jag måste läsa fler historieböcker.
Berlin är en stad av minnen och av glömska. Å ena sidan har man bevarat byggnadsmärken som Gedächtniskirche, kyrkan vid Zoo som man valde att inte återställa, utan behålla i sitt sönderbombade skick när man började försöka bringa ordning i Berlin efter andra världskrigets slut. Istället för att renovera tornet fixade man till det hjälpligt och gjorde det till ett minnesmärke över hur sönderbombad staden faktiskt var. Det är svårt att tro på bilderna när man ser dem. Det finns också minnesmärken som Den okände soldatens grav och ett enormt minnesmärke över de ryska soldater som dog i slaget om Berlin. Vill man se riktiga ryska tanks ska man gå dit. För några år sedan hade jag kunnat tala om vad det var för sort. Nu var jag mest fascinerad av hur larvbanden ser ut i verkligheten.
Ett av de allra mest fantastiska monumenten i staden är det förhållandevis nya minnesmärket över Förintelsens offer. Det är fantastiska block av kanske betong, som står på rad, och så böljar liksom marken inunder, så när man går emellan dem försvinner man ibland mellan blocken. De ger mig panikångest, och det är det inte mycket som gör. De där blocken har en mycket ironisk historia. De är behandlade med en beläggning för att de ska tåla tidens tand och framför allt vatten och frostsprängningar. Det företag som först kontrakterades för att göra arbetet fick inte lov att genomföra det, för det framkom att det var ett dotterbolag till det kemiföretag som en gång i tiden tillverkade Cyklon-B… Och det ansågs förstås högst olämpligt. Ett annat företag fick uppdraget istället. Nu gjorde de inte något vidare jobb, utan stenarna vittrar sakta…
Så, å ena sidan minns man. Å andra sidan gör man allt för att bygga bort, låtsas bort, delar av historien.
I Potsdam, precis där som man åker över Lange Brücke från stationen in till stan, där som det är som mest trafikerat, där låg en gång ett slott. Slottet hamnade i vägen för bomber under kriget, och försvann. Nu är där istället en flerfilig motorväg. Den ska rivas, och slottet ska återuppbyggas. Återuppbyggas ska även det slott som en gång stod där som Palast der Republik numer står. Än så länge står. Palast der Republik var partiets byggnad under öst-tiden, och hela tiden öppet för folket, med ett rikt kulturliv, teaterscener, konserter mm. Det var ett väldigt älskat hus. Efter murens fall lät man det förfalla några år, och nu river man det, trots protester. Men det hade blivit så förfallet att det nu knappt finns något rimligt alternativ. Men det går inte fort. Man måste riva mycket långsamt, eftersom Berlin är byggt på sand. Ni vet vad som händer med sand om man gräver? Den börjar flytta på sig. Och tvärs över gatan står Domkyrkan… Som man gärna vill ha kvar. Så så snart man tar bort lite när man river måste man fylla på. Med sand. Så att inte byggnaderna runt om ska rasa. Det går oerhört långsamt.
Rivandet och byggandet är förstås politik. Vissa saker ska vi minnas, andra ska vi glömma. Själva muren höll på att försvinna helt och hållet i ett huj, innan man kom på att det kanske var en viktig del av historien att inte göra sig av med. Nu finns det små stycken kvar lite hr och var i staden. Den här strategin användes även av den forna öst-regimen. I Potsdam, som var en sorts symbol för Weimarregimen, lät man högt uppsatta partikamrater bo. Man försökte göra om staden till en politisk högborg. I Golm precis utanför Potsdam, där jag arbetar, låg den spionhögskola som snabbt flimrar förbi i början av De andras liv (min arbetsplats, faktiskt!). Enligt uppgift är den landsbygd som är Golm bebodd av forna DDR-spioner. Palast der Republik är förstås byggd över slottsruiner av en anledning.
Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till detta. Jag tycker att det är svårt att acceptera att man ”bygger bort” historia. Att man river byggnader bara för att de inte ska påminna om det som inte passar den rådande regimen. Men samtidigt kan jag förstå att man vill skyla över vissa saker som är svåra sår. Förträngning är en kraftfull lösning.
Men oavsett vad man tycker finns det mycket att se, mycket att lära sig av och besöka. Från både Weimartiden, Tredje riket, DDR-tiden och tiden efter sammanslagningen. Och jag måste läsa fler historieböcker.
tisdag 30 oktober 2007
Starbucks
Jag sitter mycket på Starbucks, nu innan jag får mitt eget nät. Förhoppningsvis på fredag. Det är vissa saker som tar evigheter här.
Det är ett märkligt ställe. Här finns alla sorters människor. Unga, gamla, turister, berlinbor...
Hit kommer varje dag en dam som jag tror är amerikanska. Hon är rätt gammal, men ser möjligen äldre ut än vad hon är. Hon har långt grått hår som är uppsnurrat på huvudet, hon läser böcker tyst med rör på läpparna medan hon gör det, och hon har väldigt stora aprikosa linnen.
Hit kommer även kvinnan som sitter några meter ifrån mig. Hon är vacker, ganska lik Izbella Scorupco, och ser dyr ut. Hon är mörk egentligen kan man se, men hon har en exklusiv lite askig blondering och en permanent som nästan ser naturlig ut. Och jätteplatt, perfekt lång lugg. Hon har enorma mandelformade ögon med tunga ögonlock och är smal, vältränad. Hon har stora men smakfulla guldsmycken. Hon är smakfull och dyr.
Och där sitter jag.
Det är ett märkligt ställe. Här finns alla sorters människor. Unga, gamla, turister, berlinbor...
Hit kommer varje dag en dam som jag tror är amerikanska. Hon är rätt gammal, men ser möjligen äldre ut än vad hon är. Hon har långt grått hår som är uppsnurrat på huvudet, hon läser böcker tyst med rör på läpparna medan hon gör det, och hon har väldigt stora aprikosa linnen.
Hit kommer även kvinnan som sitter några meter ifrån mig. Hon är vacker, ganska lik Izbella Scorupco, och ser dyr ut. Hon är mörk egentligen kan man se, men hon har en exklusiv lite askig blondering och en permanent som nästan ser naturlig ut. Och jätteplatt, perfekt lång lugg. Hon har enorma mandelformade ögon med tunga ögonlock och är smal, vältränad. Hon har stora men smakfulla guldsmycken. Hon är smakfull och dyr.
Och där sitter jag.
fredag 26 oktober 2007
Pengar i handen?
Det finns många saker att lära sig i ett nytt land. Tex hur man lämnar över pengar. Här lämnar man (oftast) inte över pengar direkt i handen på den som sitter i kassan, utan man lägger dem på en liten skålformad bricka som står monterad på de flesta diskar. Damen i cafeterian på universitetet i Potsdam tar över huvud taget inte emot pengarna om man räcker fram dem för att man ska ta dem, utan skäller på en att man ska lägga ner dem. Det är märkligt och jag har inte fått något bra svar på varför man gör såhär. Möjligen skulle det kunna vara hygien, men samtidigt verkar det konstigt, för man har ju ändå rört vid pengarna, så alla bacillusker man har kommer ju ändå på den andre till slut, eller?
måndag 8 oktober 2007
Utpumpad
Nu har jobbet börjat på riktigt. Jag har just kommit hem från en tredagars workshop om turfortsättningar (som jag tycker är vansinnigt roligt, jag är nördig och älskar mitt jobb). Det har varit otroligt utmanande och inspirerande, och jag är verkligen sugen på att få sätta igång och jobba nu, omg!!! Men jag är uttröttad också. Helt slut. Så ikväll blir det ett par avsnitt av Rome och sedan mycket tidigt i säng. Imorgon ska jag klura ut hur man registrerar sig hos invandrarverket här.
(Jag har fått spis förresten, så nu kan jag laga mat!)
(Jag har fått spis förresten, så nu kan jag laga mat!)
tisdag 2 oktober 2007
Starbucks och Internet
Starbucks erbjuder stans dyraste Internet, men det är en snabb och bra lina och jag slipper sitta på ett rökigt Internetcafé. Dessutom har de hyfsat kaffe. *ruser något över att jag ens säger det* Så därför sitter jag på Starbucks titt som tätt.
Internet är nämligen bra att ha. Om man - som jag - inte kör bil, är det svårt att hämta hem tex en tvättmaskin. Därför har jag beställt en på Internet. Och ett kylskåp. Det är lite spännande. Jag har köpt säng på postorder från IKEA förut, men kylskåp och tvättmaskin... Det kan ju gå hur som helst. Det enda kluriga är att jag skulle behöva en hemmaperson (är jag PK eller vad!!!), nån som sitter hemma och väntar på att spis, vask, kyl, tvättmaskin och telefon- och Internetinstallatör ska dyka upp hemma. Jag kan inte sitta i lägenheten hela dagen. Inte för att jag måste gå ut för att kunna jobba, utan för att jag blir galen av att inte gå hemifrån. Men det ska bli skönt att tvätta lite kläder.
Imorgon undrar jag om det blir nåt Internettande för mig, eller o m jag faktistk inte blir kvar i lägenheten. Det är nämligen Återföreningsdagen 4/10, så det är helgdag och alla affärer kommer att vara stängda. Men kanske Starbucks är öppet ändå..? Jag ska ta reda på om det är några demonstrationer eller parader eller andra festligheter att titta på!
Kram på er!
Internet är nämligen bra att ha. Om man - som jag - inte kör bil, är det svårt att hämta hem tex en tvättmaskin. Därför har jag beställt en på Internet. Och ett kylskåp. Det är lite spännande. Jag har köpt säng på postorder från IKEA förut, men kylskåp och tvättmaskin... Det kan ju gå hur som helst. Det enda kluriga är att jag skulle behöva en hemmaperson (är jag PK eller vad!!!), nån som sitter hemma och väntar på att spis, vask, kyl, tvättmaskin och telefon- och Internetinstallatör ska dyka upp hemma. Jag kan inte sitta i lägenheten hela dagen. Inte för att jag måste gå ut för att kunna jobba, utan för att jag blir galen av att inte gå hemifrån. Men det ska bli skönt att tvätta lite kläder.
Imorgon undrar jag om det blir nåt Internettande för mig, eller o m jag faktistk inte blir kvar i lägenheten. Det är nämligen Återföreningsdagen 4/10, så det är helgdag och alla affärer kommer att vara stängda. Men kanske Starbucks är öppet ändå..? Jag ska ta reda på om det är några demonstrationer eller parader eller andra festligheter att titta på!
Kram på er!
tisdag 18 september 2007
Ich bin kein Berliner
Knappt har jag startat den här bloggen och gett den ett lite putslustigt namn (tycker jag själv), så hittar jag en bok med samma namn. Av en författare jag faktiskt har läst, Wladimir Kaminer. Så jag fick köpa den. Jag misstänker att det är nyttigt för mig. För min tyska. Jag får ta och ransonera vilka språk jag läser på - mindre svenska och engelska, mer tyska. Jag behöver jobba på mitt ordförråd, i synnerhet när det gäller sånt som vardagssaker. Vad heter skruvmejsel? Vad heter golvmopp?
Mina ordböcker ligger i en låda nånstans i sommarstugan, men jag har med mig en grammatika...
Mina ordböcker ligger i en låda nånstans i sommarstugan, men jag har med mig en grammatika...
Halvrenoverat
Nu har jag flyttat in i lägenheten. Tom var här i helgen och hjälpte mig, och det var nog bra. Jag fick IKEA-hjälp, och både vi och förhållandet överlevde besöket dit. Och att bära upp sakerna för tre trappor. Och att bli utskällda av en liten tant för att vi hade parkerat på trottoaren. Och mindre precisionsanpassade skruvar i IKEA-möbler. Överlever man det klarar man det mesta.
Det påstås att jag ska få värme i lägenheten imorgon bitti. Jag hoppas det, för det är ruskigt kallt mitt i natten. Kanske får jag min spis också då... När jag läste tyska i skolan så lärde vi oss att man inte får någon köksinredning i tyska kök, utan den köper man själv. Och tar emd sig när man flyttar. Det har visat sig vara en sanning med modifikation. Det går utmärkt att få ett kök med fullständig inredning (Einbauküche). Men det har inte jag. Klantigt, med tanke på att det var mitt enda urvalskriterium när jag letade lägenhet... Dessutom är lägenheten fortfarande lite under renovering, så spisen och vasken (vilket är det som ingår) har inte kommit än. Erik M. och jag kom fram till att man måste vara en sannslös masochist för att utsätta sig för mer än en stamrenovering. Jag kan meddela att företaget att flytta in i en lägenhet utan kök är att likna, om än inte jämställa, med den erfarenheten.
Men bortsett från det är det fint! Lägenheten börjar bli ren, jag har ett helt litet extrarum fyllt med IKEA-kartonger och i eftermiddag får jag mina möbler. Inatt ska jag sova i min egen säng för första gången på över ett år!
Myyyys!
Det påstås att jag ska få värme i lägenheten imorgon bitti. Jag hoppas det, för det är ruskigt kallt mitt i natten. Kanske får jag min spis också då... När jag läste tyska i skolan så lärde vi oss att man inte får någon köksinredning i tyska kök, utan den köper man själv. Och tar emd sig när man flyttar. Det har visat sig vara en sanning med modifikation. Det går utmärkt att få ett kök med fullständig inredning (Einbauküche). Men det har inte jag. Klantigt, med tanke på att det var mitt enda urvalskriterium när jag letade lägenhet... Dessutom är lägenheten fortfarande lite under renovering, så spisen och vasken (vilket är det som ingår) har inte kommit än. Erik M. och jag kom fram till att man måste vara en sannslös masochist för att utsätta sig för mer än en stamrenovering. Jag kan meddela att företaget att flytta in i en lägenhet utan kök är att likna, om än inte jämställa, med den erfarenheten.
Men bortsett från det är det fint! Lägenheten börjar bli ren, jag har ett helt litet extrarum fyllt med IKEA-kartonger och i eftermiddag får jag mina möbler. Inatt ska jag sova i min egen säng för första gången på över ett år!
Myyyys!
torsdag 13 september 2007
Kalla mig Kristina
Det är mycket som ska ordnas när man emigrerar.
"Emigrerar?" frågar du, "Du skulle väl bara vara borta två år?"
Ja. Men om man bor utomlands längre än ett år, då emigrerar man. Och då blir det pyssel, ska jag säga. Det är många som måste vidtalas: Skatteverket, Försäkringskassan, A-kassan, facket. Och säkert nån mer som jag har glömt. Det tog mig en halv dag att klura ut vilka jag var tvungen att ringa, och i vilken ordning. Tex är det en bra idé att ringa facket innan man ringer Försäkringskassan.
Just nu handlar det hela mest om de där två koffert.. förlåt, resväskorna, som står nere i hallen och väntar på mig. Det är ett par år sen som jag släpade 30 kilo packning på ett plan sist, men det ska väl gå den här gången också, antar jag.
Det känns lite spännande. Inte resfeber direkt, men att flytta. Att flytta på riktigt. När jag flyttade till Lund skulle jag ju först bara vara där en termin, och sen var det ju bara en termin till... Nu är det två år. Och det kommer att gå lika fort som de där två terminerna, misstänker jag.
Men nu kom jag på en sista sak som jag har glömt att packa. Måste fixa, jag får skriva mer imorgon!
"Emigrerar?" frågar du, "Du skulle väl bara vara borta två år?"
Ja. Men om man bor utomlands längre än ett år, då emigrerar man. Och då blir det pyssel, ska jag säga. Det är många som måste vidtalas: Skatteverket, Försäkringskassan, A-kassan, facket. Och säkert nån mer som jag har glömt. Det tog mig en halv dag att klura ut vilka jag var tvungen att ringa, och i vilken ordning. Tex är det en bra idé att ringa facket innan man ringer Försäkringskassan.
Just nu handlar det hela mest om de där två koffert.. förlåt, resväskorna, som står nere i hallen och väntar på mig. Det är ett par år sen som jag släpade 30 kilo packning på ett plan sist, men det ska väl gå den här gången också, antar jag.
Det känns lite spännande. Inte resfeber direkt, men att flytta. Att flytta på riktigt. När jag flyttade till Lund skulle jag ju först bara vara där en termin, och sen var det ju bara en termin till... Nu är det två år. Och det kommer att gå lika fort som de där två terminerna, misstänker jag.
Men nu kom jag på en sista sak som jag har glömt att packa. Måste fixa, jag får skriva mer imorgon!
onsdag 12 september 2007
På väg!!!
Nu har flyttlasset gått iväg. Det visade sig bli rimligt dyrt och bättre för nerverna att ta en flyttfirma än att flytta själv. Bättre för ryggen också, eftersom jag kommer att bo på tredje våningen utan hiss...
Nästan alla mina saker har legat nedpackade i lådor i ett år. På sätt och vis är det bra. Jag minns överhuvudtaget inte vad jag äger för något, så var och varannan låda framkallade någon av reaktionerna "Oj, har jag en sån här? Vad bra!" eller "Men behöver man verkligen både två kakformar, en madeleinekakform, en äggostform, en muffinsplåt och en hel låda med pepparkaksformar?". När jag kommer hem på semester nästa sommar blir det Stora Lådans Dag* med slängning och försäljning av diverse riktigt bra saker som jag faktiskt inte har nån större användning för.
På fredag går flyttlasset med mig. Det blir ett mindre lass, via flyg. Fast jag kommer nog ändå få le och se glad ut och försöka att inte knäckas under handbagagets vikt. Som vanligt.
Snart är jag där!
* För den som inte känner till begreppet Stora Lådans Dag rekommenderar jag att kika igenomPixi s sortiment och hålla ögonen öppna efter boken med samma namn!
Nästan alla mina saker har legat nedpackade i lådor i ett år. På sätt och vis är det bra. Jag minns överhuvudtaget inte vad jag äger för något, så var och varannan låda framkallade någon av reaktionerna "Oj, har jag en sån här? Vad bra!" eller "Men behöver man verkligen både två kakformar, en madeleinekakform, en äggostform, en muffinsplåt och en hel låda med pepparkaksformar?". När jag kommer hem på semester nästa sommar blir det Stora Lådans Dag* med slängning och försäljning av diverse riktigt bra saker som jag faktiskt inte har nån större användning för.
På fredag går flyttlasset med mig. Det blir ett mindre lass, via flyg. Fast jag kommer nog ändå få le och se glad ut och försöka att inte knäckas under handbagagets vikt. Som vanligt.
Snart är jag där!
* För den som inte känner till begreppet Stora Lådans Dag rekommenderar jag att kika igenom
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
