Ett hundliv

En av de många små men märkbara kulturkrockarna som man får vara med om här är det där med hundarna. I Sverige har vi ju en lag om att hundar måste hållas kopplade. Man får oftast inte heller ta med hundar in i affärer, och verkligen inte i restauranger*. Så är det inte här, kan man säga. Man får räkna med att det kan ligga en hund under ett restaurangbord, båda mina chefer har titt som tätt sina hundar med sig till jobbet, och man kan verkligen inte räkna med att hundar hålls kopplade!

Som igår, tex. För att stå ut i den obeskrivliga hettan hade T och jag vandrat över till vårt stamfik för att avnjuta varsin Weißweinschorle i skuggan av ett träd. Vid bordet bredvid oss satt två medelålders damer med varsin medelålders hund. Varsin medelålders koppellös hund. Detta är vad jag skulle förväntat mig i Sverige: hundarna skulle busa med varandra, och snart sticka iväg nån annan stans. Helst i närheten av en bil eller ett skrämt barn. Antagligen skulle de skälla också. Och på det hela taget inte uppföra sig alldeles pålitligt. I synnerhet inte om det kom en annan hund. Vad som hände här var emellertid följande: större delen av tiden låg båda hundarna snällt under sina mattars stolar. När de tröttnade på det började de nosa runt lite, men inte längre än en meter ifrån mattarnas bord. När en tredje hund kom förbi lufsade en av hundarna fram till den, nosade lite, och gick sedan tillbaka till sin matte. Inget skällande, inget otillbörligt springande, inget bråkande. Jag har också många gånger sett hundägare med hund på promenad längs trafikerad väg, helt utan koppel.

Hur kommer det sig? Vad är det tyska hundar kan som svenska hundar inte kan?


*En del är påhittiga när det gäller att komma runt sånt här. En gång såg jag en äldre dam inne på Paley - hon hade smugglat med sig sin hund in med hjälp av en barnvagn!

Obamarama!

Någon har möjligen missat det, men det är ju snart val i USA. Och de har en kandidat som syns, och en som inte syns. Den som syns var i Berlin nu i veckan, och bla höll han ett tal om sina utrikespolitiska ambitioner. Vi passade på att gå och lyssna, och befann oss därför under större delen av torsdag eftermiddag bland 200 000 andra på den sk Fanmeile, dvs sträckan mellan Siegessäule och Brandenburger Tor. Under fotbolls-EM var Fanmeile knökfull med fotbollssupportrar som backade upp "unsere Jungs" och hyllade dem som hjältar. Lite samma känsla, fast aningens färre korvförsäljare, infann sig den här gången*. För trots att Obama inte presenterades som presidentkandidat, och trots att han själv sa att han inte ens var där i egenskap som kandidat, utan som medborgare, så hyllade folkmassan honom som vinnare. Ingen tvekan om den saken. Vi diskuterade lite huruvida McCain hade fått samma mottagande, samma uppslutning, om han mot förmodan dykt upp i Berlin för att hålla tal. Vi misstänker att svaret är "knappast".



Jag har en del att säga om själva talet, men först måste jag få säga saker om tillställningen. Det är inte konstigt att Obama hyllades som en hjälte, en vinnare, en rockstjärna. Hela apparaten runt honom är helt otrolig, och då såg vi förstås bara delar, bråkdelar. Men överallt såldes knappar, t-shirts, ballonger, och med jämna mellanrum stod det folk som frågade om man var amerikansk medborgare. Svarade man "ja" kunde man genast registrera sig för att få lov att rösta. Mycket effektivt. I synnerhet som de högg varenda person som gick igenom den lilla 1,5 meter breda avspärrningen till de ca 100 metrarna närmast scenen. Att han hade inte mindre än två (ganska sugiga) förband gav ytterligare fog för rockstjärnestämpeln. Såhär avslappnad kan man se ut när man står och fiskar röstberättigade:



Jag ska strax säga lite om talet. Men först: den här mannen kan bli vald på sitt leende. För det är det största, mest ärligt-liknande, varmaste, ögonen-nående leende jag har sett på en politiker. Jag håller just på och läser på om managed emotions, och hur viktigt det är för oss att vi upplever att den som måste se trevlig ut faktiskt ser trevlig ut av genuina skäl. Som flygvärdinnor som måste le. Vi tror inte att de är trevliga för att de vill, utan för att det är deras jobb. På samma sätt tror vi inte att politiker ler för att de är genuint glada att se oss, utan för att de förlorar väljare om de låter bli. Men i det här fallet vette sjutton. Det är lätt att falla för de tänderna.



Okej, talet: Shit, vilken bra talskrivare han har!!! Stiligt, stiligt uppbyggt, fina troper, inte alltför övertydliga, bra anknytning till platsen och till tidigare amerikanska kända talare i Berlin. Han sa varken "ich bin ein Berliner" (tack gode gud för det) eller "tear down this wall!" som företrädarna Kennedy och Reagan, men han talade i samma anda. På ett sätt som man bara kan göra i en tidigare delad stad. Mycket handlade om att vi alla är världsmedborgare - en tydlig anspelning på andemeningen i att vara "ein Berliner", och han var tydligt ute efter att signalera att han ville riva ner de murar som byggt upp mellan Europa och USA de senaste åren. Hur han vill göra detta är emellertid en smula oklart; mycket verkade gå ut på att Europa borde dra sitt strå till stacken i Afghanistan, och inte låta USA sitta där själva... I sådana lägen hurrade inte publiken riktigt lika högt som när det handlade om att vi alla måste offra litegranna för att vi ska rädda vår gemensamma värld. Själva världsmedborgargrejen fick han mig på, men det stöp en smula på världssamvetsbiten. Och på den selektiva historieskrivningen. Det är fortfarande vi mot dem, öst mot väst, Ryssland och de andra, kommunister mot vi som vet bättre.



En underliggande tanke i talet var att Östtyskland befriats från ett ok genom att muren revs och alla blev "befriade". Och ja, det är sant. Väldigt, väldigt mycket var dåligt i Östtyskland. Men när man har en publik på 200 000 framför sig, och man räknar med att en rätt stor majoritet av dem är just Berlinare, då ska man tänka på det här: Berlin ligger i forna Östtyskland. Det är inte en väststad. En del av staden var en ö som tillhörde väst, men även den låg i öst. Och väldigt många av dem som bodde i väst har lämnat staden efter sammanslagningen. De allra flesta som stod och lyssnade där på Fanmeile var sannolikt fd östtyskar. Östtyskar som inte nödvändigtvis fått det bättre efter sammanslagningen, östtyskar som sett de berlinplacerade industrierna läggas ner en efter en, östberlinare som sett den ena efter den andra av statssubventionerade förmåner försvinna. Allt var nämligen inte sämre förr. Tex var jämställdheten mellan könen oändligt mycket bättre i Öst än i Väst, eftersom alla förväntades arbeta. Det fanns dagisplats för alla, ingen förväntades stanna hemma med barnen, ge upp sin karriär, kasta bort sin utbildning. Tillskillnad från idag, när min otroligt kompetenta kollega blir tvungen att sluta arbeta eftersom hennes barns skola bara erbjuder eftermiddagsverksamhet som ett integrationsprojekt: tyska mammor ska nämligen vara hemma med sina barn, medan turkiska mammor ska städa...



Att stå i Berlin och använda "communist" som ett slagord känns väldigt otidsenligt. Och att använda Berlin som en symbol för enighet och rivna murar är att blunda för det faktum att för dem som växte upp med muren, som min granne, består Berlin fortfarande av ett öst och ett väst. Går man runt i staden så märker man ganska snabbt var man är. Det är en ganska segregerad stad. Utsocknes orienterar sig till stadens östighet och västighet. Den fina sammansmältningen och enigheten finns i retoriken och ideologin, men inte nödvändigtvis i de djupa folklagren. Detta är ett av de stora problemen med att ha väldigt olika målgrupper i sin publik. För självklart talade han till oss, till världsmedborgare, européer, tyskar, berlinbor, men i första hand talade han ju till sina väljare, till amerikanska medborgare och amerikansk press.

Men det var roligt att ha fått höra honom. Och jag hoppas att han blir vald.

* Alltså - det fanns förstås korvförsäljare. Säkert ett tiotal stånd stora som friggebodar. Och lika många som sålde skamlöst dyrt vatten - €3/halvliter. De flesta hade helt döda och neutrala ansiktsuttryck när de sa vad det kostade, som om det var fullständigt normalt. Andra var lite ärligare. Som mannen som stod med en skottkärra fyllt med vattenflaskor och ropade ut att han sålde "really expensive water". Det är lite mysigt med ärlighet.

Leonard min vän!

Jag älskar Leonard Cohens musik. Och då menar jag verkligen älskar. De senaste åren har min spelare inte aktivt innehållit många andra artister, och min spellista i iTunes avslöjar att jag kanske nån gång ibland satt spelaren på repeat på pärlor som Alexandra leaving, I'm your man och Always. Eller i själva verket händer det ganska ofta. Typ dagligen...

Eftersom mannen är 73 år gammal, har levt ett tämligen hårt liv och inte har turnerat på 15 år, så var jag helt övertygad om att han inte skulle ge sig ut på nån mer turné, att det var klart, liksom. Men icke. Mannen är ute och åker just nu. World tour. Och av ovan anförda skäl törs man gissa att detta nog är den sista världsturnén...

Jag har verkligen försökt att inte vara för bitter över att jag knappt lämnat Skåne så skulle Leonard Cohen spela i Helsingborg. Jag har också försökt att inte bittra mig över att det inte gick att få biljetter till londonspelningen. Eller över att han av allt att döma skulle spela på varenda liten musikfestival i hela Tyskland, under förutsättning att de anordnades skitlångt från Berlin. Jag har också försökt att inte gnälla över att Berlin lyst med sin frånvaro på turnéhemsidan. Berlin! Vad hände med ”first we take Manhattan, then we take Berlin”, liksom???

Tiden av återhållet gnäll är emellertid förbi.

På väg hem, nattvandrande genom Berlin efter att ha varit och myst till Mamma Mia, får älsklingen nämligen syn på en plansch: ”Leonard Cohen, Berlin 4 oktober”. Behöver jag säga att jag trippade på så snabbt jag kunde i mina tolvcentimetersklackar för att komma hem snabbt innan biljetterna tog slut? Jag visualiserade nämligen snabbt och livligt hur biljetterna sneks bort under näsan på mig, bara för att jag haft det dåliga omdömet att promenera i högklackat.

Men icke - vi är nu lyckliga ägare (eller iaf är jag lycklig ;) ) till varsin biljett. Hurra!!! Jag ska få lyssna på - och se! - Leonard ändå!

Flaggor och alla får vara med!

Jag är sjuk, säkert döende i halsont, så istället för att förbereda nästa veckas seminarium bloggar jag ifrån min sjuksäng. Egentligen är jag inte riktigt såhär ynklig, men det faktum att min sötnos är här och pysslar om gör att jag liksom kan tillåta mig att få vara sjuk på riktigt. Jag behöver inte ta hand om mig själv, liksom. Det är någon som hämtar Bafucin åt mig när jag behöver. Bättre blir det knappast.

Förkylningen fick jag när vi var i Lund i helgen. Vi var dör för att kolla på Dolly Parton (som var bra) och för att göra lite annat. Hämta de här, tex.

Men vi skaffade annat också. Tex ett flaggspel med svenska flaggor. Det är ju fotbolls-EM, och i Tyskland försöker man komma fram till hur mycket flagga man egentligen får ha. I Tyskland började nämligen folk vifta med flaggor först för två år sen, under VM. Innan dess har man i princip inte viftat med flaggor sedan 1945. I 61 år var det alltså i stort sett tabu att använda flaggor - man var rädd att bli stämplad som nazist. Nu när det äntligen är legitimt med flaggor igen, gör folk sitt bästa för att ta igen det hela när det är någon form av sportevent på gång. Var och varannan bil har speciella flaggor som man fäster i fönstren, och från balkongerna hänger flagga efter flagga. Men inte bara tyska - alla andra nationaliteters flaggor är också representerade. Om man har en annan etnisk bakgrund än tysk, verkar kutymen vara att man har en tysk flagga och en från hemlandet på sin bil.

På vårt hus hänger en polsk, en fransk och en italiensk flagga, så vi tänkte fylla på med vårt svenska flaggspel. I affärerna är de så entusiastiska över detta med flaggor att det inte är så noga om man är med i EM eller ej. En kollega berättade att hon hade sett en brasiliansk och en koreansk flagga i sin lokala närbutik.

Man ska inte vara så kinkig!

Frukost!

Det kan hända att jag redan har nämnt det här med frukostar... Det är nämligen en av det riktigt stora behållningarna. Att gå och sätta sig på en restaurang eller ett café och äta FRUKOST! Mumsiga kompositioner på lite blandat kallskuret, både kött och ost, garnerat med grönsaker och frukt. Till detta ett par brötchen eller en croissant, lite smör och sylt. Mums! På mitt lokala hak, S-Café, kan man dessutom få det mumsigaste just nu: frukt (inklusive jordgubbar) i krämig mumsig kesella, en liten fint sprutad klatt vispgrädde och så flagad mandel uppepå. Ljuuuuuuuvligt! Dessutom serveras det i söta små coupe-skålar. Jag kan äta hur mycket som helst.

Såhär ser det ut, ihop med en croissant och en kaffe:



Dagens tyska ord: Früchtequark.

Detta med privat och offentligt

Här har alla privata sjukförsäkringar, eller försäkringar genom jobbet. Så när man går till läkaren så får man visa upp ett litet kort, så får man allt betalt från försäkringsbolaget. Om de tycker att man behöver vård, förstås. Jag har ingen sån försäkring, utan en svensk försäkring genom universitetet. Hittills har det funkat fint tycker jag, men vi får se hur det går nu. Jag har nämligen fått sjukgymnastik på recept, och eftersom min försäkring bara gäller för akuta behandlingar (dvs inte tex hälsokontroller) kan det hända att jag inget får. Men men.

De verkar vara en del för friskvärd här. Min läkare ville inte skriva ut tabletter för att jag inte skulle ha ont i armen, utan han skickade mig till en sjukgymnast istället. Finfint tänkte jag, nu får jag massage - alla knutorna bort! Men icke. I alla fall inte som jag hade föreställt mig. Istället fick jag en holistisk utvärdering av hela min hållning, hela skelettet, och hur dess status (kass - snett och vint och kompenserat till höger och vänster) har påverkat mitt allmäntillstånd. Så nu börjar vi med magen och arbetar oss utåt.

Jag är glad att jag bara har blivit behandlad av människor jag har fått förtroende för, som har sagt saker jag har varit beredd att acceptera. Min tyska räcker numera alldeles utmärkt till att förstå jättemycket, och göra mig helt okej förstådd i de flesta sammanhang, men att käfta emot är fortfarande lite beyond me. Tänk om blodförgiftningsincidenten skulle upprepas, tex? Då jag kom till Cityakuten med uppsvullen, mörkrosa, ådrig fot orsakad av skavsår och garvsyra, och sköterskan insisterade att jag hade blivit biten av något och inte lät mig prata med en läkare förrän jag började gråta? Hur gör man det på tyska? Får man prata med en läkare här om man gråter? Hur ska man veta.

Men en sak är iaf fin: man får en tid nästan med en gång när man ringer och bokar. När jag bokade läkaren fick jag en tid inom en vecka utan att ens behöva tala om vad det var för fel på mig (jfr när jag skulle undersöka varför jag hade varit kroniskt förkyld i månader och fick en läkartid 2 månader senare...), och när jag ringde sjukgymnasten på fredagen var hon beredd att ta emot mig på måndagen efter. Så jag är rätt imponerad. Det är ett hårt slag för den ideologiska övertygelsen att förstatligat är fina grejer och att privatisering kommer från den Onde... Klart att alla ska ha rätt att få sjukvård även utan försäkring, men det är också rätt trevligt att få behandling innan ens krämpa blivit kronisk/accelererat/dödat en/visserligen försvunnit men under tiden orsakat dubbelt så många sjukdagar som man skulle ha haft om man fått behandling.

Jahapp. Tydligen helrenoverar jag mig själv medan jag är här, tar itu med en massa fysiska dåliga samveten. Träning och spänningar och rygg och grejer. Hurt, hurt!

Lördagsutflykt

På lördagen var det över 30° varmt, så istället för att sitta hemma och pyssla med en konferensansökan så åkte jag till Wannsee. Från Wannsee kan man ta en båt (ganska många olika båtar faktiskt) och åka runt i kanal- och sjösystemet som består av en 7-8 sjöar som man har sammanbundit genom att helt enkelt gräva bort den marken som skiljer dem åt. Hela Wannsee kantas av otroligt lyxiga hus, som tydligen stod mer eller mindre övergivna under murens tid, men som nu är så otroligt tjusigt renoverade att man inte kan ana att de inte varit fina jämt.



Jag har insett att något jag verkligen saknar är hav. Och öppenhet. Det finns liksom ingenstans att komma undan när man bor i inlandet och det är så här varmt. Eller öht, egentligen. Var man än vänder sig, så är det bara en massa land, inget hav. Hav är verkligen det bästa jag vet. När jag var i Santa Barbara sommaren 2001 brukade jag gå ner och sätta mig på stranden mitt i natten och bara lyssna på vågljudet och lukta på saltet. Då förstod jag för första gången att jag aldrig bott någonstans - mer än nån vecka i stöten - där det inte fanns hav inom rimligt avstånd. Och att det där havet som jag satt vid, det band ihop med mitt eget hemtama hav. Och att havets rörelser lugnade mig så mycket att vad som än rev och slet i mig just då, så blev jag lugn.

Nu är det inte så mycket som river och sliter i mig - jag vill mest få kunna bli lite svalkad. Då duger Wannsee. Det binder inte ihop mig med något; snarare visar det mig ännu mer hur lite hav det verkligen är. Men det doftar vatten.
Det är inte hav, men det duger.

Jag hade ingen frukostmat hemma, så jag fick smälla i mig en liten lunch innan båtfärden. Annars misstänker jag att jag hade gått helt sönder. Valet var en smula begränsat. Skåda: Bratwurst med pommes. Jättemumsiga superfriterade pommes och en korv som egentligen var jättegod och som det verkligen var kött i (detta är en av de verkligt fina sakerna med Tyskland), men tyvärr såg jag in i gatuköket att den låg och puttrade ett ca centimetertjockt lager med fett. Jag har verkligen ingen fettskräck, men även jag har mina gränser. Korvbrödet var en halv Brötchen, inte ett svenskt fluffbröd. Och senapen lekte man inte bort. Det var faktiskt ruskigt gott.

Under hela båtturen förundrades jag över hur tjyvtjockt med båtar det var överallt. Marinor galore och hur mycket både segelbåtar och stora fins husbåtar som helst. Havsflicka som jag är har jag lite svårt att förstå själva grejen. Jag skulle bara känna mig instängd. Poängen med att ha en båt på havet är ju att man liksom kommer i kontakt med det där stora, sammanbindande. Detta gav mig mer känslan av båtar i en badbalja.

Men det är säkert jag som missar nåt.

När man åker i det här systemet kommer man ända ner till Potsdam. Där nånstans har man börjat vänja sig vid tanken på ett det har varit gräns hela vägen som man åker, och så kommer man till Glienicker Brücke. Den utgjorde en gränsmarkering mellan öst och väst, och mitt på bron brukade man ha honest to God nattliga utväxlingar av agenter. Den har varit med i en och annan kalla kriget-film, då inhöljd i dimma och månljus.

Det var det jag gjorde på lördagen! Sedan åkte jag hem och åt mellanmål på en liter jordgubbar. Livet kan vara värre.

Det finns fler bilder till det här. Men de vill Blogger inte ladda upp idag. Mna kan kolla på Bilddagboken! Man måste ha lösenord eller vara min vän därinne för att kunna kolla. Jag heter Drakona där om man vill bli min vän. Lösenordet får man om man frågar, men jag skriver förstås inte ut det här...